Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

tade det glada sällskapet vid det rikt försedda bordet. Kaffet serverades derefter si ett sidorum; en ung chologosse bjöd omkring cigarrer, och snart bildades små grupper. Endast Desterres hade icke deltagit i frukosten och hade redan förut urskuldat sig hos Lydia derför. Han måste, som han sade, begifva sig öfver till sin egen hacienda för att efterse att allt var i ordning der, emedan han påräknade att hon ville bereda honom den lyckan att besöka hans närbelägna egendom, äfven om det blott vore på ett par minuter. Lydia kunde naturligtvis icke neka och biföll. Sedan gästerna hade stigit upp från bordet, der Lydia hade haft sin plats mellan Bertrand och sennor Benares, gick den sköna flickan till Juanita för att prata med henne och säga henne, huru hon gladde sig att hafva lärt känna henne här i hennes stilla hem. I hvarje annan mun skulle detta knappt hafva varit något annat än vanlig artighet, men från Lydias läppar ljöd det som hjertats språk, och det kom äfven derifrån, ty hennes ögon hvilade dervid med verklig tillgifvenhet på den unga flickan, som i älskelig förvirring stod rodnande; framför henne. Hvad hade hon väl äfven sett af den yttre verlden, hvad visste bon derom, och nu talade den unga damen, hvars namn var på allas läppar, hvilken fixades och berömdes af alla, så förtroligt och hjertligt med henne som hade de varit ungdomsväninnor. Rafael hade emellertid inlätit sig i ett samtal med monsieur Montfort, hvilken! naturligtvis endast talade om teatern och de svårigheter, för hvilka en stackars di