Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

ningen planmessigt och med ifver sökt utbreda det äskädningssätt, att ingen vore förvållande till sin egen iråkade förlägenhet, utan att roten och upphofvet till allt ondt låg uti erkännandet af det fria aftalet och det fria utbytet. Men så djupt är kärleken till frihet rotfäst uti svenska nationalkarakteren, att man låtit dessa försäkringar, om nyttan af ett genom tullskydd begränsadt utbyte, förklinga i rymden. lLäkaledes skall otvifvelaktigt Dagligt Allehandas försök att nu reta arbetsklassen emot arbetsgifvarne blifva lika fruktlösa. Det sunda omdömet hos svensken, han må tillhöra hvilken samhällsställning som helst, skall otelbart föranleda till en ökad sparsamhet och till ett ihärdigare arbete, fasthellre som ingen annan utväg finnes till vinnande af ekonomiskt oberoende. Enhvar är dock i viss mån ,,sin egen lyckas smed-, och det ligger icke allenast en lumpenhet, utan jemväl en omyndighetsförklaring uti att begära hjelh at andra, ej arbetsföre alltid undantagne. När dylik begäran framställes i svenska jordegarnes namn, då blifrer den i sanning både ömklig och löjlig; — löjlig, emedan denna nationens största samhällsklass otvifvelaktigt kan diktera besluten och således ej bör nedlåta sig att begira hjelp; ömklig, emedan om det verkligen vore de svenska jordegarne som behöfde hjelp, -— hvem skulle väl då kunna hjelpa gamla Sverge? Huru ofta har man ej hört talas om ,,de nio tiondedelarne af nationen, och huru gerna tryggas man vid den tanken, att modernäringen i vårt land är jordbruket och att andra näringsgrenar, vida mera beroende af handelskonjunkturernas skiftningar, äro binäringar, visserligen värderika, men ej helt och hållet oumbärliga. Ej nog dermed att de, som förmena sig föra jordegarnes talan, vilja befria jordbruket såsom näringsgren från de flesta skatter; de yrka jemväl att riksdagen skall befria skuldsatte jordegare från omtankan att betala sina egna skulder. Närmaste föremålet för deras traktan i denna riktning är bankovinsten. De skuldsatte anse sig förmodligen företrädesvis berättigade till denna vinst, enär de genom räntors erläggande måhända bidragit till densamma. Skulle det nu befinnas lämpligt att i en eller annan form utlåna bankorinsten, så råkar man på en annan stötesten då budgeten skall uppgöras och denna är, att skatterna i stället måste med ett par millioner förhöjas. Men skatteförhöjning i hvad form som helst är visst icke populär, man har till och med rent ut förklarat, att ett dylikt beslut vore ruinerande för den nya riksdagsordningens kredit. Att här styra kurs emellan Scylla och Carybdis är ingen lätt sak. Inkomster vill man ej bereda statsverket, ej heller tillåta detsamma att bibehålla de som finnas. Deremot vill man bland utgifterna uppföra en ny post, som vi skulle vilja kalla: hjelp åt de nio tiondedelarne. Lyckligtvis hafva de, som högljuddast ropat på hjelp, icke vunnit något nämnvärdt understöd, och den talare, som, för att tillvinna sig uppmärksamhet, sökt uppdraga en jemförelse emellan vår konung och hans främste minister samt en shack i Persien och dennes storvisir, under hvars milda regering hundratals byar och borgar i riket blifvit ödelagda, blef kallad till ordningen! ej af talmannens klubba, utan af kammarens kränkta sanningskärlek. De anförda profven på den mest vidsträckta yttrandefrihet må icke i något fall anses såsom innebärande några anledningar till rubbningar i sakernas naturliga gång. Uti dessa utgjutelsers påtagliga öfverdrift ligger det ojäfaktiga beviset, att protektionisternas spel är förloradt. Det lyckas ej längre, att få en del af sina inkomster utan arbete, blott genom tulltaxebestämmelser. Det lyckas lika litet att söka inbilla de beklagansvärda, hårdt skuldsatte jordegarne, att riksdagen äfven med den allra bästa vilja i verlden skulle kunna ordna deras enskilda affärer. Den illusionen måste man låta fara: Man har beklagat att jorden tryckes af tunga onera, men intet onus är för jordbruket så hinderligt och förtryckande som hårdt skuldsatte jordegare. Att emellertid det oaktadt en talare kunnat yttra ,, att aldrig jordbruket i vårt land någonsin stått så högt som nu, att vi aldrig haft så mycken jord odlad som nu, aldrig hus så väl byggda som nu och aldrig så mycket husgeråd i dem som nu, samt att dessa yttranden äro bokstafligen sanna, bevisar hvad svenska jordbruket kan och skall blifva, när krisen bland en del hårdt skuldsatte jordegare hunnit genomkämpas. Vi instämma med den talaren att det är , syndigt klaga öfver omständigheterna, de äro för jordbruket långt ifrån missgynnande. Då en motionär begärt utredning af orsakerna till den bekymmersamma ställnin