Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

tig blick genom rummet. Den träffade Juanita, som språkade med Adele längre fram i salongen. Ett lätt, nästan omärkligt leendo flög öfver hennes ansigte. Slutligen hviskade hon: — Och hvem säger er att Desterres är min vän? Ah, jag anar hvad ni ämnar svara, tillade hon hastigt, — och att döma efter skenet kunde ni hafva rätt; men, tillade hon med ett skälmaktigt leende, — vore det inte möjligt att jag bortskänker min vänskap på samma sätt som jag ger bort mina lockar? — Senmorita, gör er icke sämre än ni är, sade Rafael allvarligt, — ty äfven mig har ni försäkrat om er vänskap, och hvem ansvarade mig då för att icke äfven jag har fått en falsk lock? — Jag har kanske förtjent er förebråelse, sade Lydia sakta, — men jag har dock ej förtjent den, don Rafael, tillade hon hjertligt, — och min enda tröst är att den tid skall komma, då ni skall göra mig afbön. Men vi böra nu icke längre afhålla oss från sällskapet; ni har dock ännu icke besvarat min fråga. Hvarför vänder ni er icke direkt till presidenten? — Jag har sjelf redan tänkt derpå, sade Rafael, — men äfven deruti känner ni icke Peru. Dot är inte så lätt att i en dylik angelägenhet få audiens hos presidenten. De personer, som bilda hans omgifning, hänga tillsammans som en vinrefva, och den, som vill tränga sig igenom, hindras öfverallt. — Han skall säkert icke vägra att afhöra er. -Isan skulle det kanske inte, om han endast erfor hvad jag ville, men det erfar han aldrig. (Forts.)