Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 2

— På mig, sennorita? sade Rafael och skakade misstroget sitt hufvud. — Har Lima lemnat er tid dertill? — Ni tror mig ej, och likväl är det sannt. Desterres eger ju det gods, som förr tillhörde er? — Ja; monsieur Deringeourt känner kanske en del af dessa omständigheter? — Undast ofullkomligt; men jag har talat med honom derom. Er onkel dog hastigt och oväntadt, och försäljningssumman har försvunnit. — Har jag inte sjelf berättat er det? — Endast till en del, och ni har ej sagt mig att ni misstänker Desterres att på orätt sätt hafva kommit i besittning af er egendom. — Sennorita! utbrast Rafael förvånad. — Tyst, varnade Lydia, — ingen bör ana att vi samtala om någonting annat in likgiltiga saker. Hvilka äro edra bevis? — Egentligen inga bevis, men skäl till misstankar, svarade Rafael efter några ögonblicks tvekan, — men ni känner icke förhållandena i Peru, sennorita. Sjelfva besittningen är redan i flera fall afgörande, och då det i en sådan sak derjemte inräffar, att en fullkomligt obekant uppträler emot män, hvilka gynnas af regerinsen, så skulle hvarje advokat råda att spara tid och kostnader samt låta saken vero. Någon gynnsam utgång kan man j vänta. — Och om ni vänder er direkte till! residenten? — Och det räder ni mig emot sennor )esterres? frågade Rafael förvånad. I Lydia ämnade svara något, men hon et sig i underläppen och kastade en fiyk