Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 1

I alla händelser måste han stanna och invänta henne; detta var nu oundvikligt. Nästa morgon inbröt, och redan temmeligen tidigt, — emedan man önskat begagna sig af mergonsvalkan under ridten, — anlände den lilla kavalkaden, som bestod af åtta personer: Herr Deringcourt med dotter, — hans fru hade föredragit att stanna hemma, — mademoiselle Lydia Valiere, Desterres, sennor Sarmiento, en af presidentens adjutanter, som äfven hade ställt hästarne till Lydias förfogande, teaterdirektören, herr Montfort, och ännu tvenne andra herrar, äfven beundrare af den sköna fransyskan, den ene en broder till finansministern Benares. Lydia var själen i detta glada sällskap, som lät sina hästar sträcka ut i galopp, så snart de hade uppnått den hårda, jemna marken och lemnat Limas omedelbara grannskap bakom sig. Skrattande och skämtande sprängde de framåt, än i bredd, än två och två, der terrängen kräsde det, till dess de slutligen uppnådde den breda vägen till plantagerna och nödgades rida långsammare, för de på vägen kringtumlande barnens skull. Nu veko de af till venster in på vägen, som förde till Bertrands hacienda, och ehuru Desterres gjorde invändningar och först önskade föra mademoiselle Valiere till sin boning, lät Deringcourt ej öfvertala sig. Han hatade peruanaren och ämnade ej visa honom det minsta undseende. Bertrand och Juanita, som redan hade hört hofslagen af de annalkande hästarne, skyndade ut på gården för att helsa sina gäster, — Juanita och Deringcourts dotter Adele voro föröfrigt innerliga vänner, —