Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 1

RIHSDAGEN Plena den 4 Febr. Första kammaren. Öfverlägoningen rörande omröslningssältet i utskotten. Denna genom grefve af Ugglas motion svamkallade öfyerläggning öppnades af Frih. Bildt, med förklaring att han icke rätt fattade afsigten med motioneii, men förmodade den vara att kamrarne skulle förbjuda utskotten att använda öppen omröstning. Talaren ansåg öfverensstämmande med den nya grundlagens anda att utskotten begagnade sig af den i 48 5 riksdagsordningen medgifna rättigheten att använda öppen omröstning, emedan det är tullkomligt klart att utskotten numera endast ha att utreda och föreslå, nen ickö; såsom förr, äfven äro beslutande korporationer. Då det är nyttigt och nödvändigt alt i utskotten insättas personer, sötii häfva en egen mening och som äro skyldiga att uttala denila sin mening, så kunde talaren icke tänka sig att några olägenheter skulle uppstå af den öppna omröstningen. Man påstår väl att den slutna voteringen skulle vara nödvändig ur sjöfständfgbetssynpunkt; om två vänner med olika åsigter finnas J samma utskott, skulle det vara obehagligt att öppet nödsas votera mot sin vän, och detta obehag undvises genoni den slitna voteringen. Men utskotten få ej bestå af sådana personer, som af konsiderationer hindras att uttala sin mening och görs den gällande. Grefve af Ugglas hade svårt att fatta, huru den föregående talaren kunnat säga att i utskotten icke få finnas sådana personer, som kunna sky obehaget af en öppen votering af det ena eller andra skälet. Sådant har många gånger inträffat och kommer att inträffa många gånger. Just derför att känslan af detta obeliag kan utgöra ett ganska starkt band på mången, bör en sådan fära af: lägsnas. Nu, såsom förut, skola utskotten endast bereda och utarbeta; och då den omnämnda paragrafen är, med undantag af ingressen, ordagrannt lika i gamla och nya riksdagsordningen, synes deraf att den sednare icke heller åsyftar någon skilnad i afseende på utskottens arbetsordning; om så varit händelsen, hade det varit angeläget att bestämma huru vid voteringar skulle tillgå. Frih. af Ugglas anmärkte mot den förste talaren, att grundlagens anda ingalunda är förändrad samt att utskotten ännu i flera fall ega beslutande rätt, och att de i följd deraf icke vore berättigade att frångå det gamla bruket af sluten votering, hvilken varit praxis under hela det gamla statsskicket. Det kunde omöjligen vara rätt att delegationer af riksdagen begagnade ett annat arbetssätt än riksdagen sjelf enligt grundlagens tydliga bud måste göra. Grefve Wachtmeister erinrade om, att före 1809 regeln varit att begagna öppen omröstning och föreslog, att äfven nu så skulle vara, men att om tre ledamöter äskade sluten omröstning, sådan ej finge vägras. Hr Heijkensköld fordrade att omröstningen skall vara sluten. Om alla ledamöter i ett utskott äro tillstädes, måste resultatet af den öppna voteringen bli, att antalet af ja och nej kunna blifva lika. Hvem skall då afgöra, hvilken åsigt som skall segra? huru skall detta afgöras, måhända genom sluten votering? Talaren förstod ej, hur man i en tid, som sträfvar efter frihet i alla riktningar, kan vilja lägga ett sådant band på folkets representanter; mången af dessa kunde vara svag för påtryckning, ech talaren önskade derför att den slutna voteringen må bibehållas. Hr Wallenberg ansåg de anförda exemplen från fordna dagar icke bevisa någonting annat, än att den förra riksdagsordningen icke heller förbjöd öppen votering. Om i utskotten sitta sjelfständiga män som våga säga sin mening, så kunna de också rösta öppet; våga de det icke, så gjorde de bättre uti att vara derifrån. Inom statsutskottet, der öfverenskommelse om öppen votering blifvit träffad, hade man alldeles icke lemnat oafgjordt huru utslag skall vinnas i händelse af paria vota, ty det är öfverenskommet att då skrida till sluten votering, då slumpen med den förseglade sedeln får fälla utslaget. Mången talar i allmänhet icke mycket eller gerna; är voteringen öppen, behöfver han icke, såsom vid den slutna voteringen, upprepa hvad andra sagt endast för att gifva sin mening tillkänna. Talaren önskade att utskotten måtte få behålla rättigheten att sjelfva bestämma sitt voteringssätt. Frih. Bildt erinrade huru exklusivt utskotten under det gamla statsskicket tillsattes af det i stånden herrskande partiet, och huru frågorna afgjordes med 1 eller 2 rösters majoritet. Man hade ju gladt sig åt att ärendena nu skola afgöras genom de båda kamrarnes sammanräknade röster, och att man nu skulle slippa statsutskottets öfverklagade förtryck. Det föreföll underligt att man skulle behöfva upprätta en ny arbetsordning för utskott, som nyss börjat sin verksamhet. Någon sådan fanns icke förr utan då gick allt enligt gammal häfd. Då i utskotten sitta många erfarna riksdagsmän torde vara skäl att vänta med arbetsordningens uppgörande, tills man vunnit någon erfarenhet at nuvarande förhållanden. Om den slutna voteringen borttoges, skulle utskottens beslut mista den intrigens färg som förr vidlådit dem; man har exempel på huru utskottsledamöterna i stånden talat emot utskottets förslager, utan att någon reservation varit synlig; sådant skulle icke kunna hända ifall omröstningen skedde öppet. Prih. Sprengtporten ansåg grundlagens mening vara, att omröstningen i utskotten skall vara sluten, och biträdde för öfrigt grefve Ugglas motion. Grefve C. G. Mörner instämde med föregående talare. Det kunde icke medgifvas ett utskott att kringskära den rätt hvarje ledamot eger att begära omröstning, men sådan skulle följden blifva 2— ——— I alla händelser måste han stanna och!