Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1867, sida 3

Blandade ämnen. Bidrag till historien om IIvita Frun. Ryktet om hvita frun låter spana sig ända tillbaka i femtonde århundradet. Folksagan utstyr henne i en hvit klädning och hvit slöja samt med en hvit näsduk i handen, när hon förkunnar någon med lems af brandenburgska familjen död, och med en nyckelknippa, när hon tillkännagifver krig. En gammal tafla, som förr förvarades på Plassenburg vid Kulrabach, men nu på slottet i Bayreuth, framställer henne i svart, tätt åtsittande, högt upp i halsen gående klädning med långa armar och de med dyrbara ringar prydda händerna sammanlagda straxt nedanför bröstet. IIvad hennes ansigtsbildning beträffar, så må här anföras följande ord af en man, som kan anses som en kompetent domare. Då konung Ludvig I af Bayern länge betraktat taflan, vände han sig till sin omgifning och sade: ,,Det kan man då säga, att någon skönhet var hon inte. Såsom de ställen, der hon brukar uppträda, nämner man slotten i Berlin, Anspach, Bayreuth och Plassenburg. Kort innan markfyinnan af Brandenburg Erdmoth Sophia, kursicorg II:s af Sachsen lärda dotter, l ig för henne i Bay! fonn sig i Beristn H Erdman il l om 1 af ett fall på rännarcha ide ans sk stol. Bland folket går en berac ken drottning Louise, i kretsen af sina barn, 141. vit uppmärksamgjord af en utaf dessa på en hvit gestalt bakom hennes stol. Låt den vara och var lugn du, mitt barn, hade drottningen svarat, i förkänslan af sin nära död. Icke allenast om brandenburgska familjens inre angelägenheter bekymrar sig hvita frun, utan blandar sig äfven i de yttre affärerna, politiken, och var alltid verksam hr samiljens välgång. IIon tyckes öfverhufvud vara en stor vän af legitimiteten. Mot de franska usurpatorerna, såsom en Legrand, Junot, Tournon, som i början af detta århundr ade huserade i furstendömena, betedde hon sig mycket onådigt. Om nätterna fingo de ingen ro i något af familjens slott; de föredrogo derföre privata hus. Äfven för Napoleon gjorde hon intet undantag. De fördrag, genom hvilka furstendömena öfvergingo till Bayern, tycktes hon docklerkänna och gilla, ty de bayerska tjenstemännen lemnade hon i ro. Här må följa en berättelse rörande en hennes uppenbarelse, till hvilken grefve Munster skall hafva varit ett vittne, som var känd för en mycket nykter karl af ett omdömesrikt förstånd, ett filosofiskt hufvud och författare till åtskilliga arbeten på mineralogiens gebiet. Nämnde herre var under franska ockupationen öfverintendent öfver de furstliga slotten. Som sådan ålåg det honom att hålla dem i ordning till mottagande af fransyska herrar. Napoleons ankomst till Bayreuth var bestämd till följande dagen. Grefve Munster hade låtit iordningställa rummen i slottet för den höge gästen och på det strängaste befallt kastellanen att ej lemna tillträde för någon, hvem det också måtte vara. Morgonen den dagen, då kejsaren skulle komma, ville grefve Munster ännu en gång bese rummen, för att öfvertyga sig om att allt var i ordning. Från det första rummet kunde man genom de öppna flygeldörrarne genomskåda hela raden af rummen. Då de båda herrarne beträdde det första rummet, visade sig i dörren till det nästa en qvinlig gestalt, insvept i en lång, hvit slöja. Seende detta, vände sig grefve Munster med den största ovilja till kastellanen och sade: Har jag inte gifvit er befallning att