ej släppa in någon?4 Den tilltalade blef blek som ett lik och darrade i hela kroppen. Grefvens ovilja lade sig vid denna syn och han frågade med förvåning: ,Hvad går det åt er? — Kastellanen pekade på gestalten, som ej förändrat sin ställning, och stammade: IIVita frun! Utan att svara något skred grefve Munster frem mot gestalten, som vid hans mande satte sig i rörelse och sväfvade för den förföljande genom alla rum nen, tills den försvann i det sista, som ej hade någon utgång. Grefven lät nu anställa närmare undersökningar af rummen på det sorgfälligaste, men gestalten var försvunnen. Men hvilken verklig personlighet tiliskrifver man uppenbarelsen? Var det sjelfbestämmelse att gifva familjen ett varningstecken, eller hvilken stor synd dömde den dödes ande att vandra omkring under århundraden? Hvar är början till denna vandring och hvar slutet? Traditionen upplyser derom åtskilligt. Enligt baron von Polnitz memoirer skall den hvita frun vara Anna Sydno, hvstru till en gjutare och Johan II:s älskarinna, som emot sitt gifna löfte lät inspärra hennes med honom sammanaflade son, Johan Georg, på Spandau. Af hämnd skall hon hafva svurit att efter sin död blifva ett olycksbud för huset BrunswickHohenzollern. Andra härleda sagan från följande tilldragelse: År 1225 hade efter en stor fest markgrefven Fredrik IV på Plassenburg blifvit tvingad af sina söner att afsäga sig regeringen, i anscende till sina försvagade själskrafter. Den gamle mannen gaf vika för våldet och fullgjorde sönernas begäran. De hårdhjertade sönerna behandlade honom sedan som sin fånge, ett trångt gemak onvisades honom och endast få manspersoner fingo tillträde till honom. Ännu i dag visar man nischen, der hans säng hade sin plats, och öfver denna en i sten huggen qvinnobild. Det skall vara bilden af den hvita frun, som några gånger visat sig för honom, men ej skall hafva varit någon annan än en hoffröken von Rosenau, som, vare sig af medlidande eller kärlek, förskaffat sig tillträde till den olycklige fursten i hvit klädning; men bevisar ej denna omständighet, att hon hade sin fö nad att tacka för tillträdet till den olycklige fursten och att sagan om den hvita frun då redan var bekant? Vidsträcktast spridd är följande saga, ehuru den saknar hvarje skymt till historisk grund: Orlamunda Beatrix Agnes Kunigunda (Iloffman kallar henne äfven Karinta, berrskarinna till Plassenburg, som hon ärft af sin gemål), uppflammade af häftig kärlek till Albrecht den sköne af Närnberg. Albrecht skall ej hafva varit obenägen att gifta gig med den sköna qvinnan, om det endast kunde ske utan fyra ögon. Enkan af Orlamund trodde att han med de fyra ögonen menade hennes barns fyra ögon, då han deremot menade sina föräldrars, som voro emot partiet. Ilennes kärlek till Albrecht var starkare än hennes kärlek till barnen, en gosse och en flicka. Med en nål bringade hon dem ett dödligt stygn i hjernan. Från den stunden vandrade hon utan rast och ro genom salarne i Plassenburg. På sina knän har hon tillryggalagt den tre timmars långa vägen till klostret Himmelau, till barnens hviloplats, och har vid påfvens fötter nedlagt bekännelsen om sin svåra missgerning. Men ro har hon ej vunnit. För att visa det ohistoriska af denna berättelse behöfver endast nämnas, att borggrefven Albrecht var född 1305 och dog vid 55 års ålder. Beatrix af Orlamund var hans farmor och hade 8 barn.