Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 1

— Tyst, sennor, jag vet det bättre. Jag känner troligtris bättre än ni den sinnesstämning, som herrskar i Guajaquil, och jag kan försäkra er att der finns endast några få personer, hvilka gerna skulle se att ni återkom — edra leverantörer, edra älskarinnor och dylikt pack, — men alla de öfriga äro emot er. Dit har ni bragt det genom er politiska talang, och om Flores nu uppför sig litet förnuftigt, — och han är alltför klok att göra motsatsen, — så har ert parti ohjelpligt och för alltid förlorat hvarje chance. — Jag hyser den fasta öfvertygelsen, sade Erance utan att med ett ord besvara förebråelserna, — att om jag i dag — och ju förr det skedde desto säkrare vore framgången — ankrade framför Guajaquil med tre väl bemannade örlogsångare, skulle Flores blifva tvungen att utan svärdslag utrymma icke blott staden utan hela provinsen, och ett enda upprop, till exempel det enda löftet att tillåta soldaterna några friheter i Quito, skulle då vara tillräckligt att åter församla de vapenföra männen omkring mig. Men jag måste då äfven vara i stånd att betala dem en månads sold i förskott. Anser ni, ers excellens, att besittningen af det rika Amazongebietet är för dyrt köpt dermed; tusende acres land skulle derigenom icke kosta er en dollar! Gör således detta försök, och jag garanterar er — — — IIvad och hvarmed? utbrast nu Castilla, som hitintills hade lätit expresidenten tala, medan ett mera föraktligt än hånfullt löje spelade omkring hans läppar, — hvad kan ni garantera mig, sennor, som i hela vida verlden ej eger någonting annat än er olyckliga personlighet och ert