Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 1

värna sosterlandets trygghet. Så långt insändaren. . Det gläder oss att finna det den ärade insändaren har med oss gemensamma de stora grundsatserna: allmän värnepligt utan undantag och en krigisk uppfostran för ungdomen i skolan och inom kommunerna. De utgöra sjelfva grunden, på hvilken vi byggt vårt organisationsförslag. Vi tro också, att numera här i Sverge nära nog alla, som gjort eller göra sig mödan att tänka sig in i det vigtiga ämnet, erkänna, att utan denna grund icke något effektivt nationalförsvar kan ästadkömmas. Det är dock icke så länge som de stora grundsatserna varit så allmänt erkända, som nu är förhållandet. Tanken på allmän folkbeväpning, konseqvensen af dessa grundsatsers tillämpning, är hos oss visserligen icke ny, men det är först på de senare åren, den här uppträdt i konkreta former. Denna tidning räknar sig till ära att hafva varit ibland de första, som riktat nationens håg åt denna dess lifsfråga. Preussen och Schweiz äro de enda länder i Europa, som hittills antagit grundsatsen af allmän värnepligt utan undantag och på den grundat sitt härväsen. Preussiska armCens lysande fälttåg sistlidne sommar får man i väsentlig mån tillskrifva, att denna grundsats öfverallt i Europa tillvunnit sig så många anhängare. Preussens besegrade rival Österrike skyndade att acceptera denna grundsats för sin nya armåorganisationsplan. Danmark har följt samma stråt. I de sydtyska staterna agiteras väldeligen uti samma riktning. Hade Österrike gått ur striden med seger, skulle på många håll låten blifvit en helt annan. Då Österrikes armå var en yrkesarmå par preference, så skulle man säkerligen fått höra militärer i korus utropa, att yrkesarmter voro de enda sem dugde och att tanken af ,,ett folk i vapen, såsom alldeles opraktisk, borde förvisas till drömmarnes töckniga verld. I ett hänseende är således tidpunkten för framläggandet af vårt förslag lyckligt vald. Dess stora grundprinciper, för hvilka jordmånen hos oss redan förut var beredd, hafva genom ofvanantydda gynnsamma omständigheter tillvunnit sig många nya anhängare och torde numera knappt möta något öppet motstånd. Annorlunda gestaltar sig förhållandet, då det blir fråga om att sätta dessa principer i verket. Nu är det slut med enstämmigheten i åsigterna, och de mest olika meningar vilja göra sig gällande. Dessa olika meningar kunna hänföras till tvenne hufvudriktningar, den progressiva eller framskridande och den konservativa. De, som tillhöra den förra riktningen, för det mesta civilister, men äfven åtskilliga fördomsfria militärer, äro eniga om de begge stora målen: 1) att hela folket, så vidt möjligt är, öfvas i vapen, så att, när det en gång giller att värna sjelfständighet och frihet, den gamla satsen man ur huse åter kan blifva en sanning; 2) att kostnaderna för nationalförsvaret i fredstid blifva så billiga som möjligt, så att nationen i farans stund äger tillräckliga ressurser för att föra ett krig. Anhängarne af den senare riktningen, nästan uteslutande militärer, äro fångna i de gamla föreställningssätten, tillfölje hvaraf de uppställa en mängd fordringar på en armeorganisation, hvilka leda ifrån och icke till de af andra sidan framhållna målen. Då de fordra mycket långa öfningar, ett fast aflönadt befäl och underbefäl samt bibehållandet af en hop militärlyx, så blifva kostnaderna, utan att räkna de enorma förlusterna af arbetskraft, så ofantliga, att man måste afstå från tankan att få alla vapenföra öfvade i vapens bruk. Tillochmed för den ofullständiga organisation, vi nu hafva, äskas jemt ökade anslag, och är det fråga om en aldrig så