Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 1

sig, — och besinna att jag ej har läng tid att egna åt en förlorad sak. — Oel tror ers excellens verkligen att den är förlorad? :— Inga fraser, jag ber, afbröt presidenten honom kort; — det är icke här fråga om hvad jag tror, utan om det som ni har att säga rörande er sjelf. Hvad var det? Franco bet sig i läppen; men så despotiskt och oinskränkt han hitintills hade herrskat i den del af Ecuador, som han med vapenmakt hållit underkufvad, lika så mycket kände han sig i detta ögonblick utom sitt förra element, och han borde ej uppreta den gamle herrn, emedan han behöfde honom. Tan sväljde således hvarje bittert svar och sade sakta: — Ers excellens bör åtminstone tro att jag hållit ut i Ecuador ända till det sista möjliga ögonblicket. Om jag hade stannat der en timma längre, så hade jag varit en fånge, och hvilken vidare nytta hade jag då kunnat göra ers excellens? — Troligtvis densamma, som jag nu drager af er, brummade Castilla; — men hvarför försvarade ni icke Guajaquil bättre? — Innevänarne — — — Ah, kom icke med innevänarne; — de sofvo då Flores tog staden, och jag tror att äfren ni har sofrit, annars är det inte möjligt att denne man hade kunnat taga en stad, som just på den sidan, der han vågade anfallet, är otillgänglig genom träsk och manglare. — Jag kunde icke mera lita på mitt folk, sade Franco med en axelryckning. — Jag hade der posterat en som jag trodde tillförlitlig officer; men om det var förräderi, eller om han ansåg sin ställning ho