Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 3

— —— stället för att förmå så sjelfviska käns att samtycka dertill, skulle hafva minskat ditt eget inflytande öfver hans hjerta och låtit honom ångra den förening, som invecklat honom i sådana svårigheter? Mariannes läppar skälfde, och hon upprepade ordet ,,Sjelfvisk? med en ton, som innebar: Anser du honom verkligen sjelfvisk? — Hela hans uppförande, svarade Elnor — från början till slutet af denna sak, har varit grundadt på sjelfviskhet. Det var sjelfviskhet. som lät honom först leka med din kärlek, som sedermera, då hans egen var uppväckt, lät honom uppskjuta bekännelsen derom, och som slutligen dref honom från Barton. Hans egen. njutning eller hans egen beqvämlighet, var, i hvarje särskild omständighet, hans herrskande grundsats. — Det är mycket sannt. Min lycka var aldrig hans syftemål. — För närvarande, fortsatte Elinor, — ångrar han hvad han gjort. Och hvarföre ångrar han det? Emedan han finner, att det icke motsvarat hans förväntan. Det har icke gjort honom lycklig. Hans omständigheter äro nu icke invecklade — han lider icke af något sådant ondt; och han tycker endast att han gift sig med en qvinna af ett mindre älskvärdt lynne än du sjelf. Men följer deraf att han, om han gift sig med dig, skulle hafva blifvit lycklig? Olägenheterna skulle blifvit olika. Han skulle då lidit af de pekuniära bekymmer, som han nu, emedan de äro afhjelpta, räknar för ingenting. Han skulle haft en hustru, öfver hvars sinnelag han icke klagat, men han skulle alltid varit