Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 3

(Insändt.) Om kortspelet. Herr Redaktör! Om ni vill medgifva en plats i eder tidning åt nedanstående artikel, äfven om ni måste förutse, att densamma skall röna ett temligen allmänt ogillande, emedan det onda, som den bekämpar, är ett mycket allmänt ondt, så blir dess författare, och med honom möjligen en och annan tänkande man, eder högligen förbunden. Der tre eller fyra äro församlade, vare sig i stad eller på landsbygd, der är kortleken ibland dem. Låtom oss göra en liten promenad genom spelrummen, först i staden och sedan på landet, och derefter tillägga några reflexioner öfver hvad vi erfarit, ehuru sens moralen deraf egentligen gifver sig sjelf för enhvar, som icke är blind. Vi börja således i stad — lika godt hvilken. — Första aftonen äro vi bortbjudna på stor supå. Vi inträda i de rikt eklärerade salongerna, vi träffa der icke blott stadens honoratiores — ingen nämnd och ingen glömd — utan ock borgaren, studenten, skrifvaren och kontoristen. Så snart någon förfriskning blifvit intagen, rangeras lederna. I stora alen öppnas balen, dit en och annan af ungdomen ängtar. I smårummen stå spelborden dukade, dit ängtar både gammal och ung. Värden går ikring ibland herrarne, frågar öfverallt: spelar ni kort? får jakande svar, och bjuder kort åt sina förnämligare gäster, men uppmanar de andra att rangera sig sjelfva efter behag. Inom ett ögonblick äro alla herrar, 4 å 5 i hvarje led, grupperade, hvar och en i sin stad till en liten ,.priffe. Man bryter korten, gnuggar händerna och dGtAL-. Knappt en enda herre — om jag likväl undantager mi sjelf och dig, käre läsare — finnes, som icke vil ligt slår sig i ro vid spelbordet. Tåtom oss nu mönstra de olika borden. Vi börja i det innersta gemaket, som ock är det elegantaste. Der hafva 4 å 5 af de förnämsta slagit sig tillsammans för att ,.draga en liten spader. Der sitta nu de höga herrar i deras embetsskrud: presten, militären, civilisten, och allt ser fint och präktigt ut. Spelet fortgår, allt går så tyst till — ty hvad stort sker, sker ju tyst — kortlapparne falla omärkligt, den ena på den andra; men man märker dock att den ena gråhårsmannen rynkar ögonbrynen emellanät, börjar blanda korten litet häftigare och utdelar dem likaså; att den andre hedersmannen icke varit belåten med sin motspelares spelförmåga, utan först omärkligt, men sedan med mera tonvigt ogillar det skedda åraget och mumlar en emellan tänderna afbiten svordom 0. s. v. Men alltnog. man iakttager tystnaden så godt man kan — spelar och vinner, spelar och tappar. I rummet näst bredvid eller i kabinettet är medelsorten stationerad vid 2 å 3 bord. I detta rummet tyckas spelarne finna luften litet mera frisk, man tår litet mera ogeneradt tala i spelet, man kan vara litet mera högljudd, man grälar litet mera rent ut på sin motspelare, för det han icke förstår sig på inviter, man kan få gifva mera luft åt både det elaka och det glada lynnet. Här vinner man en robert och tror sig ha spelat alldeles utmärkt, hvarför man i förtjusning tömmer med motspelaren ett glas i rummet utanför, och återvänder till sin post. Vid ena spelbordet sitta 3:ne gamla gubbar, hvilka ingen annan vill spela med — ty de äro gräliga och taga humör i spelet — och derföre blir värden sjelf här 4:de man. Vi ställa oss att åse dem. Bredvid värden står hans lilla son, som nnu ej lärt sig dansa och derföre icke vågar sig in i danssalen utan hellre stannar vid pappas si för att se på spelet och — taga intryck för lilvy Spelet har här icke väl kommit i gång, fö