Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1867, sida 3

min Marianne har icke ett hjerta, som kan blifva lyckligt med en sådan man! Hennes samvete, hennes känsliga samvete, skulle hafva känt allt hvad hennes mans samvete borde hafva känt. Marianne suckade och upprepade: — Jag önskar ingen förändring. — Du betraktar saken, sade Elinor, — såsom ett godt sinne och ett sundt förstånd måste betrakta den; och jag vågar säga, alt du, lika väl som jag! sjelf, icke allenast häri, utan i många andra omständigheter, ser skäl nog att vara öfvertygad, att dtt giftermål måste hafva invecklat dig i många säkra bekymmer och missräkningar, hvari du skulle hafva blifvit dåligt understödd af en kärlek, å hans sida, mycket mindre säker. Om du gift dig, skulle du alltid blifvit fattig. Hans slösaktighet är erkänd till och med af honom sjelf, och hela hans uppförande, gifver tillkänna, att sjelfförsakelse är ett ord, som han knappast förstår. Hans fordringar och din oerfarenhet tillsammans måste, med en liten inkomst, medfört bekymmer, som icke skulle blifvit mindre svåra för dig deraf att de varit fullkomligt okända och oförutsedda. Din hederskänsla skulle, jag vet det, då du insett er ställning, hatva drifvit dig till att försöka all den sparsamhet, som synts dig möjlig; och kanske, så länge din sparsamhet inskränkt sig endast till din egen beqvämlighet, du kunde fått tillåtelse att öfva den, men derutöfver — och huru föga kunde det yttersta af dina ansträngningar gjort att hejda minnen, som börjat före ert giftermål? — derutöfver, om du försökt, ehuru förståndigt, att minska hans njutningar, är det ej att frukta, att du, i