Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 3

henne sålunda, så snart ett tillfälle till enskild underhandling dem emellan yppade sig: — Slutligen äro vi ensamma, min Elinor, du vet ännu inte hela min lycka. Öfverste Brandon älskar Marianne. Han har sjelf sagt mig det. Hennes dotter, kännande sig ömsom nöjd och plågad, förvånad och icke förvånad, var idel tyst uppmärksamhet. — Du är aldrig lik mig, kära Elinor annars skulle jag förvåna mig öfver dit! lugn nu. On: jag satt mig ned att önska något godt för min familj, skulle jag utvalt öfverste Brandons giftermål med en af er som det mest önskvärda ämne, och jag tror Marianne skall blifva lyckligast med honom. Elinor var till hälften böjd att esterfråga skälet hvarföre hon trodde så, emedan hon var öfvertygad att intet, grungrundadt på ett opartiskt öfvervägande a deras ålder, karakterer eller känslor, kunde gifvas: men hennes mor måste alltid hänföras af sin inbillningskraft i hvarje intressant ämne, och i stället för en fråga besvarade hon sin mors ord derföre endast med ett småleende. — Han öppnade hela sitt hjerta för mig i går under resan. Det undföll honom helt oförmodadt, helt afsigtslöst. Jag kunde, som du väl kan föreställa dig, inte tala om någonting annat än mitt barn: — han kunde icke dölja sin bedröfvelse; jag såg att det liknade min egen; och han, kanske troende att blott vänskap, sådar verlden nu är, icke skulle rättfärdiga et sådant varmt deltagande, eller snarare förmodar jag, gifvande vika för oemotständliga känslor, gjorde mig bekant med sir