leri? — Är det ur någon synpunkt rimligt, att begåendet af frälsarens åminnelsehögtid skall göras till en tvångsak för vinnande af verldsliga syften, eller man skall förledas att ockra på döpelsen? — Borde icke fastheldre hvarje förnustig menniska få fritt ransaka sig sjelf i dylika ting, tro och handla efter bästa öfvertygelse, då samhällets välstånd icke dervid angripes, utan främjas? — Skall man längre fortsätta att med religiös tvångslagstiftning drifva ömtåliga samveten bort till fremmande land, för att de förhärdade må få det så mycket rymligare här hemma? — Skulle, med ett ord sagdt, det vara för tidigt att här, likasom i England och Amerika, upphäfva de tryckande banden på tanken och samvetet, medgifva fullkomlig, af tidsenliga lagstadganden omgärdad religionsfrihet? Och om detta önskningsmål, denna enkla och naturliga rättvisas medgifvande vore för mycket på en gång, bör man då icke åtminstone ordna det så, att de, som skilja sig något från statskyrkans lära, icke må afskäras från möjligheten af ett sedligt — och jemväl af staten och kyrkan såsom sedligt erkändt — familjelif?