Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 3

fyra timmar, och lemnade både patienten och hennes syster mera lugna än han funnit dem. Med stor ledsnad och många förebråelser för att man icke kallat henne till hjelp, hörde mrs Jennings om morgonen hvad som passerat. Hennes förra farhågor, nu med större skäl återkomna, lemnade henne icke i tvifvel om utgången, och ehuru hon försökte ingifva Elinor tröst, ville hennes öfvertygelse om systerns fara icke tillåta henne erbjuda hugsvalelsen af hopp. Ilennes hjerta var verkligen bedröfvadt. En så ung, så älskvärd flickas tidiga död måste hafva smärtat en mindre intresserad person än mrs Jennings. På hennes medlidande hade hon andra anspråk. IIon hade tre månader varit hennes sällskap, stod ännu under hennes vård och var känd att halva blifvit i hög grad förorättad och länge olycklig. Henne systers smärta stod äfven framför henne, och hvad deras mor beträffar, var mrs Jennings medlidande med henne mycket upprik tigt, då hon betänkte att Marianne troligtvis var för henne detsamma, som Charlotte var för henne (mrs Jennings) sjelf. Mr Harris var punktlig i sitt andra besök, men han blef sviken i sina förhoppningar. Hans läkemedel hade förfelats, febern var oförminskad och Marianne, endast mera lugn, var försänkt i en tung dvala. Elinor, som uppfattade hela hans fruktan i ett ögonblick, föreslog att tillkalla någon läkare, men han ansåg det onödigt. Han hade ännu någonting mera att försöka, uågot nytt läkemedel, om hvars framgång han var nästan lika viss som det sista, och hans besök slutades med uppmuntrande försäkringar, som nådde