Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 3

)JlIU ULTCL 10TATrgIISTU DCnammiugen. i En gammal mamsell. Blandade ämnen. Björnjagt i LooS finnmark. (Ur Sv. Jägareförbundets Nya Tidskrift). I Uti Loos Finnmark, nemligen i den del der som förut hört till Orsa socken och nu lyder un der Gefleborgs län, ehuru dess skog ännu icke är från Dalarne afvittrad. lefver och bor än i dag en gammal man Olof Trsson, i Malundsheden utmed Woxna elf, nu bortåt sjuttio år gammal. För omkring fyratio år sedan hade han med en björn ett vidunderligt äfventyr, hvars sanningsenlighet alla gamla män i trakten med en mun intygade. Gubben hade dessutom som vedermäle för sin bragd att uppvisa en stor förgyld silfvermatsked, gifven af Patriotiska sällskapet, och hade han derjemte af den torridderlige Konung Carl XIV Johan erhållit 75 rdr kontant. Händelsen sådan gubben sjelf, nu mäkta giktbruten och illa halt, berättade den, hade tilldragit sig på följande sätt: Mannen hade jemte en annan jägare holmat ett par björnar på förvintern och under midvintern företagit jagten på dem. Den ene björnen blef snart anträftad och anskjuten, men icke till döds. Efter första dusten hvilade sig skyttarne och rådplägade en stund medan de laddade och donade sig till ny fejd. Olof Ersson gjorde sig ej så brådt, men hans kamrat var mera het på gröten och gaf sig prompt af, så att den förre, som ej var fullt i ordning, blef litet efter. Snart hasade han dock i väg på sina skidor, så fort han orkade. Spåren efter kamraten stodo inåt ett snår och dit gick Olof Ersson efter, smått undrande att kamraten ej syntes till. Han hade ej hunnit långt förrän björnen rusade fram ur snåret och mot honom sjelf. Med nöd fick han tid att draga bössan ur hölstret och skjuta samt såra björnen, hvilken då vände om igen inåt snåret dit kamralens spår ledde. Det här hänger ej rätt ihop, tänkte Olof Ersson, och i ifvern gaf han sig ej ens tid att ladda om sin bössa, utan drog knitven ur slidan och skyndade efter björnen. Han hade med flit tagit knifven i venster hand, för att i nödfall kunna hålla bättre fast med den högra. Några ögonblick derefter fick han ock se björnen i full ilska rusta med hans kamrat, som låg der fullkomligt skalperad, med hufvudsvålen nedåt ryggen, och i öfrigt söndersargad af björnens boett. Olof Ersson rusade på bjöj nen och grep honom framifrån med en näfve i hvardera örat; björnen reste sig, men Olle släppte ej tag och det blef en förtvitlans brottning bort efter snedden af ett berg. Tdeligen högg björnen åt sin angripares armar och sargade dem svårt, men Olle höll ändå fast. Slutligen märkte han att Nalle vacklade något, när han klef åstad med ena bakfoten, i hvilken han var illa sårad. Olle passade då på när han fick litet stöd mot ett träd och gjorde ett tvärkast samt lyckades få ikull Nalle åt hans svaga sida. Tvärt släppte Olle med venstra näfven och gjorde med knifven ett våldsamt snitt tvärtöfver björnens strupe, hvarefter han genast åter högg tag i Nalles lurf, och, som denne nu började mattas af och Olle märkte att det led mot slutet, släppte han ej förr än Nalle gifvit upp andan. Nu vände han om och gick till kamraten. IIuru utmattad och illa sargad Olof Ersson än var, stod det dock ännu värre till med den andre, som låg der blödande och vanmäktig. Så godt Olle kunde, klängde han skalpen öfver hufvudet på kamraten, band om hans skalle med ett stycke halsduk och skötte i öfrigt om honom så godt han förmådde. Så tillexempel bröt han ihop torra qvistar och jorde upp eld med stål och flinta, de gammaldags donen. Sedan knogade han af en half mil hem; men var så sargad, att han icke på hemfärden kunde begagna armarne, utan måste gå utan skidstafvar, hvilket är ganska kinkigt äfven i fullt friskt skidföre. Kamraten blef sedan af grannarne snart hemtad; men länge dröjde det innan han vardt läkt. En insamling måtte för honom hafva tillvägabragts, ty han lärer fått ej mindre än 490 rår, med hvilka han sedan började en handel, som gjorde honom till bergad karl. Sent omsider ble han äfven frisk och färdig samt lefde i många år. Ett nytt välgörenhetssällskap i London. Det finnes icke någon plats i verlden, der välgörenheten har så stor verksamhetskrets som i London. Der finnas alla slags välgörande institutioner, och allmänt bekant är hvilka fabulösa summor, som i torbritanniens budgeter äro upptagna för de tigas underhåll. Enligt en nyligen utkommen ti tik räknar man i London 140,000 örvergitn. lösa barn. Man arbetar så mycket som nm kicka dem i skola, men detta är ensamt icke kligt. I det man gifver själen näring, får man icke glömma kroppen. Rörda af den smä amma anblick, som skolorna i Londons fattigare erbjuda, djupt gripna vid åsynen af de ka och eländiga barnen, som besöka desamma, örta öfver den alltmera tillt tagande sorg ösheten bland städernas befolkning — en svaghet, som hotar att förvandla den krafti anglosaxiska stammen till en klen och febersj barmhertiga personer med hertig Shaftesbury i lagt , Säll ill fattiga barns Sällskapet har vädjat till alla: de rika hafva ädelmodigt gifvit sina guinter, arbetarne a shillings och till med de fattiga sina pences. Nu är denna institution i full verksamhet. Hvarje Lördag erhålla barnen i alla friskolor middag, som består af kött och grönsaker. IIvarje barn erhåller en viss portion oxeller. fårkött, potate önsaker och en kopp the; öl och spirituosa visligen förbjudna. Det är: ej tillåtet att hemföra maten, ty sällskapets syftemål är att befordra de ungas ka utveckl Barnen skola intaga sin måltic i sjelfva skolan under lärarens uppsigt; skrifborden förvandlas i en hast till gästabudsbord. Gästabud? Ja, ty den enkla måltiden är en lukullisk fest för dessa stackars små varelser. Barnen uppassas af kilda tjenare samt smekas och uppmuntras af sällskapets ledamöter, hvilka gjort sig till en pligt och ett öje att turvis närvara vid måltid och d rma små få åtminstone en gång i veckan smaka de materiella njutningar, som fattigdom, liknöjdhet och många andra orsaker förneka dem i hemmet. En brefskrifvare skildrar en måltid i White Chapels skola sålunda: , Föreställ er en ofantligt stor sal med 180 små flickor på den ena och 150 bie