Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 3

På morgonen d. 2 Jan. erhöllo vi besök af inspektoren, som välvilligt bjöd både de ordinarie och extra postiljonerna på kaffe och frukost. Derefter tillbragte vi dagen mest som kammarherrar; åtskilliga afsände telegrammer till väntande anhöriga, andra intogo stundom under samtal en liggande ställning med förnyad känsla af jernkramporna, andra voro stundom ute att se efter om ej Bore hade lugnat sig. På förmiddagen började en rådplägning på hvad sätt vi skulle kunna undgå att allt förmycket anlita gästfriheten. Under samtal härom uppgaf den ene postiljonen att vi hos en närboende bankarl möjligen skulle erhålla mat till middagen. Mannen, som fanns på stationen, tillfrågades härom och gaf derpå ett jakande svar. Hustrun, som derom underrättades, tillagade åt oss middag, bestående af stekta potates och flåsk, smörgås och uppkokt mjölk. Efter middagen erhöllo vi kaske med skorpor. Här besunno vi oss således ganska bra; husmodren var en vänlig qvinna och allt inom den trefliga varma stugan, hennes lilla verld, vittnade om snygghet och ordning. Äfven här befanns den lilla boningens förnämsta rikedom bestå i flera små barn, alla snyggt klädda, alla ined rosiga kinder och glada blickar, allt antydande ett stillsamt och lyckligt hem. Sedan vi återvändt till stationshuset erhöllo vi åter besök af inspektoren och baningeniören, som tillfälligtvis befann sig på stationen, hvarvid vi af den förre ånyo blefvo bjudna till aff n. Såävida enöstormen lägger sig och någon möjlighet finnes, hoppas jag att herrarne i morgon skola komma ar och — ptttill Falköping, ty tillräckligt antal häs manskap är för detta ändamål uppbådadt rade vår vänlige värd. . Med undantag af tvenne, som hos inspektoren erbjödos sängplatser, hvilka voro fullkomligt sria från jernkrampor, återvände de öfriga till väntsalen för att på förut beskrifna sätt tillbringa natten. I samma mån som blåsten och snöyran under natten minskades, ökades våra förhoppningar att det på aftonen gifna löftet skulle gå i fullbordan. . Redan tidigt på morgonen, d. 3 Jan., började det blifva rörelse kring stationshuset, vilken ökades i samma mån som hästar, åkdon och manskap anlände. Endast en sakta vind blåste, kör den hade mildrats, men snöandet fortfor. Medan pålassningen af posten försiggick intogo de resande kaffe och frukost hos inspektoren. Det samlade tåget ordnades på så sätt, att omkring 15 man, försedda med snöskoflar, skulle gå i tåten i sluten ordning, för att bana väg, dernäst de 6 hästar, som forslade posten, och sist de resande. Manskapet erhöll befallning att icke lemna oss innan vi kommo till vår bestämmelse, och den äldste postiljonen erhöll befälet öfver de resande, som erhöllo tillsägelse att icke skiljas åt, utan följa samma spår. Sedan allt var ordnadt togo vi samtligen farväl af vår värd, med liflig känsla af tacksamhet, icke allenast för hans välvilja och gästfrihet, utan äfven för det besvär och den omtanka han haft att befrämja vår fortkomst. Snöskottarne, alla klädda i kapprockar med uppdragna kapuchonger, erbjödo en viss likhet med beduiner, hvilka i sluten ordning öppnade tåget; närmast dem följde de 6 lassen för posten samt derefter de resande 2 och 2 i hvarje släda med sina tillhörande saker och en körare till hvarje släda. Så ordnad började den långa raden sitt sällsamma och gravitetiska tåg. lör oss, som åkte i en af de sista slädarne, erll det hela en påfallande likhet med en karavan . öknen eskorterad af beduiner. I anseende dertill att marken ej var nog tillrusen innan snön kom, måste vi i likhet med våra fäder, glorvördige i åminnelse, då de anlade sina vägar, hålla oss på höjderna, på det att hätarne ej skulle lägga ned sig. Detta inträffade lock stundom dels i den djupa snön och dels på le ställen der marken var sank. Till följd af vårigheten att med de lastade slädarne komma, ram öfver stengärdesgårdar, djupa diken och steriga backar, hvarigenom slädarne stundom gingo önder, måste tågordningen i så måtto förändras, tt passagerarnes slädar med sitt rörliga lass tillades att köra före för att bana vägen. Uppehåll nåste ofta göras på denna färd. Än skulle en nödrifva genombrytas och undanskaffas af förruppen, än hade en resande fastnat i snön, eller n släda gjort en kullerbytta, eller en häst lagt ig ned — allt detta under ett fortfarande snöfall ch ökad blåst. Att dessa ovänliga trakter under intren, då Vindsvale vredgad skakar sina vingar, knar en öken, torde svårligen kunna jäfvas. likt öknar i allmänhet hafva de ock icke sällan räft offer af menniskolif, hvilka förirrat sig ock mkommit i snö På ofvan omförmälta sätt skred dock karavanen måningom mot sitt mål, med stora ansträngninar af både menniskor och hästar, så att denumma efter 4 timmars arbete på 1 mil slutligen ann till Falköpings station. —9.