tisk och borgerlig frihet för hvarje enskild person. Efterhand tillväxer emellertid oppositionen, så väl bland den stora massan af folket, som i lagstiftande församlingen, oeh till och med bland det kejserligt sinnade flertalet yttrar sig en friare anda emellanåt. Det förflutna årets sista veckor hafva öppnat nya utsigter för oppositionens framgång, i det den plan till armåens reorganisation, som en kommission af ministrar och fackmän utarbetar under kejsarens personliga ledning, har stött på mycket motstånd hos folket och framkallat häftiga anfall i tidningarne. Ja, det säges t. o. m., att ett sådant motstånd förefinnes inom det eljest så fogliga statsrådet. Det heter nu, att kejsaren är sinnad att medgifva betydliga eftergifter i specialiteterna af förslaget, endast planens grunddrag bibehållas. Men om detta skor, så skall det ganska säkert föranleda önskningar om eftergifter äfven på andra områden, och således i det hela förstärka oppositionen. Det nya året kan således måhända blifva vigtigt för Frankrikes utveckling i politisk frihet, isynnerhet som den kejserliga regeringens politik lidit tvenne så stora nederlag och derigenom stadfästat sanningen af oppositionens varningar. De franska trupperna hafva redan utrymt Rom, utan att påfvens framtida ställning blifvit ordnad, och under de första månaderna af innevarande år skola de äfven lemna Mexiko, öfvergifvande kejsar Maximilian åt sitt öde. Förhållandena i Holland, Belgien och Schweiz kan man lätt öfvergå, ty dessa trenne staters utveckling kan närmast betraktas såsom stora kommuners, så få beröringspunkter hafva de med den allmänna europeiska politiken. Endast det ena af dessa länder, nemligen Holland, var, genom förbindelsen med Tyska förbundet, utsatt för att indragas i de allmänna förvecklingarne. Men i detta hänseende har det förflutna året uppfyllt en länge närd önskan, enär Limburgs statsrättsliga skiljande från Tyskland nödvändigt måste blifra en följd af Tyska förbundets upplösning. Det är äfren utsigt till, att Luxemburg, som genom personalunion är förenadt med Holland, skiljes från förbindelsen med Tyskland och lägges som en ny neutral stat mellan sistnämnde land och Frankrike, för att stärka garantierna för Europas fred. Hvad staterna på Pyreneiska halfön angår, så liknar Portugals utveckling ungefär ofvannämnde staters, och Spanien styrer nu med stark fart mot en ultraklerikal absolutism, enär ministeren Narvaez är ifrigt sysselsatt med att aflägsna alla frisinnade elementer och, med detta mål för ögonen, förvisar massor af för honom misshagliga personer, utan dom och ransakning, till de asiatiska och afrikanska kolonierna. Under första månaderna af 1866 försöktes ett uppror i mindre skala af general Prim, men det var både oklokt anlagdt och oklart till sina syften. Huruvida innevarande år skall förete dylika företag i större skala, skulle icke väcka förundran hos någon, som det minsta känner förhållandena i Spanien under drottning Isabellas spira. Men det torde vara mycket tvifvelaktigt, om ett nytt uppror skulle få karakteren af en verklig folkresning. Men huru djup än aktningen för konungadömet är hos det spanska folket, och huru svagt det liberala enhetssträfvandet än hittills varit, så kan man likväl lätt tänka sig den möjligheten, att alla fosterländskt sinnade män i Spanien till sluts skola förena sig om, att drottning Isabella får dela öfriga bourboners öde och afträda makten åt huset Braganza, för att förena Spanien och Portugal, då dessa länder ännu en gång skulle kunna komma att spela en rol i verldshistorien. Starkast hafva Tyskland, Österrike och Italien varit berörda af det förra året. Italien har omsider funnit lönen för så många års och så många ädla mäns arbeten, frukten af så mycket blod, uppfyllandet af så många brinnande önskningar. venetien är ryckt frän ,,barbarernas väålde; hafvets herrskarinna är löst från sin 50åriga träldom, och fästningsfyrkanten, den ständiga hotelsen mot Italiens frihet, är förvandlad till ett värn för dess oberoende. ,lItalien är nu färdigt, om också icke fullständigt. Ånnugsattas det Rom, som deputeradekammaren för fyra år sedan högtidligen förklarade för Italiens hufvudstad, och med den halfhet i beslut, som länge varit ett kännetecken på de jsterrikiska statsmännen, har Österrike nällit på så väl det sydliga Tyrolen, som istra delen af Friaul, tvenne afgjordt itaienska landskap, och genom detta har )sterrike helt visst förspillt utsigten att örvandla sin förre fiende till en pålitlig än, till och med om Italien i sina hanmm — —— ——7 — —