Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 3

kättegångsoch Polissaker. Det farliga ammebarnet. Tand. Tid:n har för längre tid sedan omtalat den bedröfliga händelser hurusom en arbetskarls hustru emottagit ett på Allmänna och Sahlgrenska barnbördshuset framfödt barn, hvilket blifvit derifrån, jemte dess moder, utskrifvet. Då hustrun och hennes man antogo, latt barnet var friskt — de trodde att det eljest icke skulle hafva blifvit från den offentliga sjukvärdsanstalten utskrifvet — så emottog hustrun detsamma till amning, jemte sitt eget barn. Efter någon tid förmärkte hon lidande af särnader å det bröst, der hon brukade lägga det nya dibarnet, hvilka sårnader dock af den första läkare, som tog dem i betraktande, ansågos vara af ofarlig beskaf. senhet. Slutligen vände man sig tll en annan läkare, som genast fann, att här var fråga om venerisk smitta, hvilket ledde derhän, att den stackars qvinnan med sitt eget barn måste intagas på stadens kurhus, derifrån hon utgått med bruten helsokraft. Vi omtalade vidare, att den af dessal förhållanden upprörde familjefadren sökte någon ersättnin åt sig och de sina för dessa bittra lidanden, och huru han i detta fall blifvit afvisad. När han sedermera ville inleda en bevisning, för att ådalägga, det barnet, vid dess utskrifning från barnbördshuset icke varit friskt, utan burit tydliga spår af den farliga sjukdomen, så stötte hans bemödanden i detta afseende mot de största hinder och svårigheter från såväl poliskammarens som rådhusrättens sida. Då emellertid saken, under denna ocehandling, kom till sundhetskollegium, så förklarade kollegium, att det, ,i ärendets dåvarande skick, icke funne någon dess vidare åtgärd påkallad, af den till dess prölning öfverlemnade klagoskriften. Så stod saken i September 1865 och den olyckliga familjen stod nu, med allt sitt genomgångna lidande, ohulpen. Då inträffade den öfverraskande händelsen, att karen vid barnbördshuset, prof. Hjort, som tillförene förklarat att han icke inginge i svaromål på den mot honom riktade skrifvelse, fann för godt att sjelf gå anfallsvis tillväga, i det han nu instämde den ofta omtalade familjefadren, arbetskarlen Magnusson, med anspråk att denne måtte bevisa hvad han i sina föregående skrifvelser anfört, förbehållande sig att derefter få framställa den ansvarspåföljd, som deraf kunde föranledas. Vid den ransakning, som med anledning häraf företogs hos rådhusrätten i Januari 1866, vidhöll Magnusson sina föregående uppgitter, förekallade äfven åtskilliga vittnen, men kunde, med afseende å ammebarnets tillstånd på sjukhuset, numera icke örebringa all den bevisning, som förut sannolikt varit honom möjlig och hvarom han ifrigt anhålit, enär numera den barnmorska, som förlöst ammevarnets moder var rest till Amerika och! öfriga samtida barnmorske-elever lemnat orten. Så öfverlemmades målet till rådhusrättens afgöande, då rätten insände handlingarne till kongl. nndhetskollegium, med begäran om dess yttrande: wruvida antagas kunde att hustru Magnusson, inder den tid hon gifvit di åt det oftaberörda mmebarnet, varit med venerisk sjukdom behäftad, ch i detta fall, huruvida hon erhållit smitta geom digifningen, samt om professor Iljort, som itsordat det barnet aflidit i venerisk sjukdom, elaktigt förfarit derutinnan, att han från barnsördsafdelningen såsom friske utskrifvit nämnde arn med dess moder. I yttrande af den 1 September 1866 förklarade u sundhetskollegium: att fullt stöd funnes för det ntagande, att ifrågavarande barn varit med medd venerisk smitta behäftad j i agas, att den venerisk lagnusson lidit, uppkommit amma ammebarn medelst c arnets hela kropp och den 12 Fe ännu varstodo på händer och hufvud, bordt utgöra anedning tör professor I jort, anse barnets helsotillånd vara misstänkt, så att önskvärd forsigtighet