Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1867, sida 3

IICISILILIA uägI IIAU HI. 1— VVD mån 4 9 e. m. Museum hålles öppet från kl. 10 f. m. till kl. 3 e. m. — Läsrummet hålles öppet från kl. 10 f. m. till 310 e. m. Musci biblistek hålles öppot från kl. 12—1 mid dagen. —— (Insändta Också en riksdagssråga. Att tiden är svår, det visar bäst mängden af alla de sallissementer, som nu inträffa öfverallt inom landet. Orsakerna må vara hvilka som heldst, detta utgör dock icke föremål för hvad vi här vilja säga. Alltnog, det är ett faktum, som blif ver beklagligare ju flera affärshus som ramla, ju flera affärsmän, som måste göra konkurs, heldst om lättsinnet och oredligheten dervid ha fått fritt spelrum. Det blir då lagstiftarens sak att s glera dessa förhållanden, att, å ena sidan, bedrägeriet betages möjlighet att på egendoms-afträdandet göra vinst och, å andra sidan, redbarheten ej utestänges från möjligheten att kunna existera äfven efter konkursen. Den hos oss sednast utkomna konkurslagen — af den 18 September 1862 — är i många fall olik sina föregångare. Vi medgifva villigt att den utgör ett stort steg framåt, men vi tro — och vilja härnedan söka bevisa — att mycket återstår ännu att önska. Det förefaller då man läser denna lag, i hvad den innehåller af stadganden om ackord och ackordsförslag. sem om lagstiftaren väl tänkt att det bör finnas en ia 8 tör gäldenären att genom öfve eller ackord afbryta konkursen, blify i sin förra verksamhet, men att lagstiftaren ändå icke haft mod att taga stegetesullt ut eller att, då ackordsförslaget ej bifallits och boet skridit till realisation, stadga. sättet för den redbare gäldenären att, efter slutad konku , blifva kraffri annorledes än genom hela gäldens betalande; utan i stället sagt uti 8 32 att gäldenären skall med den egendom, som han i framtiden ärfva eller förvärfva ku svara till fulla gälden, ehvad den i konkursen bevakad eller icke. Vi fatta ganska väl, att det ligger någonting djerft uti att ställa ett sådant yrkande på lagstiftaren som stadgandet om kraffrihet. Innan vi derföre förorda det djerfva steget, vilja vi undersöka om och i hvad mån konkurslagens nuvarande stadganden tillfredsställa; samt om och i hvad mån någon fara vore förhanden att bryta med gamla fördomar och lemna åt den redbare gäldenären — som till sina borgenärers förnöjande afstått allt hvad han egt, utom skyldighet att försörja en måhända talrik familj — och som försökt, men ej lyckats vinna bifall till sitt ackordsförslag — utsigt att efter slutad konkurs erhålla kraffrihet. Kan verkligen konkurslagen göra sitt stadgande om hvad gäldenär i framtiden ärfva eller förvärfva kan till sanning? Nej, endast en skenbar. Ty denna lag icke blott kan eluderas, han måste snart sagdt eluderas, såvida gäldenären med hustru och barn ej må svälta ihjäl. Endast om en gäldenär t. ex. har att vänta arf utaf fast egendom, så får lagen sin fulla tillämpning; men i afseende å all den egendom, som kan blifva föremål för förordnande genom testamente, kan man vara viss dergäldenärs skyldeman, om han har någon a för denne sin slägtinge, så förordnar, att kreditorerna ej kunna komma åt hvad han egentliligen vill lemna åt gäldenären sjelf. I känslan deraf, att gäldenär aldrig kan bli skuldfri, så vet han ock att ställa så, att han aldrig förvärsvar något i eget utan i den kraffria hustruns eller de af hans kreditorer oåtkomliga barnens nanm. Ilan tvingas genom denna lagstiftning in på en bedrå lig bana eller ock lemnar han fädernejorden: ty han måste så ordna sin verksamhet, om icke ackord erhålles, att hans fordringsegare aldrig må kunna leda i bevis att han eFer någon tillgång. Lika otroligt som det är att å assurans på silt eget hus, då grannens hus brinner, lika otroligt för en cessionant är det att han kan få andras medel om hand så länve han j är krafiri. åtminstone att uti eget namn något ärfva. Skall ban åter, uti annans namn, börja in verksamhet och dervid röner andras förtroenså kommer han li uti falsk ställning till et — nog af: han förvärfvar i annans namn, är tvangen att lefva, han måste, huru mycans bättre menniska strider deromot. het. då samhållets laladt, icke eus til!åta honom att fritt örtjena sitt dagliga bröd. Han kan ju till och ned lyckas ganska bra i sin uya verksamhet; han samlar förmöxenhet, men han gör den oåtkomlig r verden och veriden vet ganska väl, att banså rfar. Denna larstiftning om gäldenärens framOPV visa samhäållet denna ored r, st tt la värf lägger senom sin stränghet grunden ill nya bott. Det är dock icke de stränca strafen — om lagen bereder sådana — som afhålla rån brott och sörbänra menskligheten. Tidsandan annorlunda, man i: mer än väl, att den: sanna upplysuinsen och kristendomen är den häfig, genom hvilken mensklicheten skall lyftas, och ej genom hotelser af siraft. IIVad tjenar det då till, att 1862 års konkursaggstiftare utur äldre lagar bikihållit stadgandet om denären tamdales kan ärfva eller fö va, då lagen endast undantagsvis kan i denna del is åtlydd, men dess mer lock oredliz. Vi ov att det är hög tid bertstad ss nuvarande ga form. Det är viss it och väl, att växen nu öppnad se att kmma afbryta konkurens fortsättande. Netta sker då gerom .ackorlet; men hvilka äro de, com egentligen kunn. :ra uti ag: segagna sis af denna utväg? Å allmåänhet handanden. en sabriksidkaren, aldrig jordbrukaLåter oss genomaå hvar klass för sig och börja ned handelsmannen. Ingenting är för handlanden ned sitt lager för ögonen — helst om det är .pa ande för saisonen, såsom det heter — lättare är utt beräkna hurn mycket detta lager må kunn aljas för: han gör derföre i hast upp ai lag, bjuder sina kreditorer t. ox. Sv 7 deloppet för detta varulager. Dessa kr olfve handlande, granska ackordsssi utt SO af varans värde egentligen var itzjorde inköpspriset på lagret, under törut ling af kontant liqvid. På nu enda förlusten, i fall ackordet bevilj ugör. att de måste lemna några måradors ned liqviden, så gå de gerna in på a kanske till och med insinuera att blifva cessiownt-handlandens fortfarande kund. Här går det: ätt. Redan vid första sammanträdet är allting RTR — inna er i så godt förhållande till hvarwdra. Men, min vän, skulle inte öfver3 145