Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1867, sida 1

OMMO2::::i SO veränernas råd; men föga sannolikt synes det oss, att Alexander skulle komprometterat sig genom ett sådant omotiveradt fördragsoch löftesbrott, helst som han vid den tiden ifrigt vinnlade sig om att bli ansedd som en särdeles redbar och ädelsinnad personlighet. Emellertid vilja vi icke disputera med fört. om hvad som under de gifna förutsättningarne skulle ha inträffat, emedan vi åtLinstone icke äro allvetande, icke känna — såsom det heter i Svebilii katekes — , icke blott hvad som händt, händer eller skall hända, utan ock hvad som möjligen kunnat ske. Vi skulle härvidlag icke alls gått in på probabilitetskalkylernas område, om det ej förekommit oss eget, att förf. utan ringasto motivering så peremtoriskt förklarat, att Sverge ej skulle kunnat bekomma både Norge och Finland på en gång, särdeles som, såsom han sjelf riktigt anmärker, man icke bör skrifva historia efter en förmodan. Det ,faktiska, hvarmed han nu försöker motivera sitt påstående, utgör blott ett omförmälande af den väl kända omständigheten, att Österrike sökte en tid bortåt att förhindra föreningen mellan den skandinaviska halföns begge riken; men då detta skedde i Danmarks intresse, och då denna kejsarstat, såsom vi redan anmärkt, icke hade det ringaste att befara af Sverges makttillökning, finnes, så vidt vi kunna se, intet skäl att antaga, det motståndet skulle blifvit ihärdigare, i händelse att Ryssland förut till Sverge afstått Finland. Hvad England angår, så är det ej blott obevisadt, utan äfven ytterst osannolikt, att hr Moriers resa stod i sammanhang med några planer hos engelska regeringen att motverka de begge rikenas förening, helst som England långt förut garanterat densamma; hade några sådana planer funnits, så hade de väl framträdt året förut, innan Österrike ännu samtyckt till unionen, och således någon utsigt att förhindra den ännu existerade. Af allt hvad förf. yttrar i sin uppsats förefaller oss hans räsonnemang rörande sfamiljefördraget? underligast. Ilan finner det visserligen icke angenämt för oss svenskar, men desto mera nyttigt, och påstår, att det ,ingick i orsakerna hvarför här i Sverge icke bler ett Polen, och han upplyser om att det ,,var mot legitimiteten och dess företag, som fördraget var riktadt, icke mot svenskarne, såsom rec. förmodar, talar om de stämplingar, som bedrefvos vid Wienerkongressen till förmån för Gustaf Adolfs son, och om Alexanders uppträdande mot dessa, hvilket han anser som samiljefördragets ,,gagneliga foljd. Hvad vill detta säga? Tror verkligen förf. på fullt allvar, att någon fara var å färde, som Alexander sålunda afböjde, att det någonsin kunnat falla d suveräner in, hvilka hade säte och stämma sid kongressen i Wien, att söka beröfva den furste, som nyss kort lörut i så väsentlig mån bidragit till befrielsekrigets lyckliga utgång, den af det fria svenska folkets representanter valde tronföljaren, hans successionsri Tror han måhända, att de — om ej samiljeför draget varit — skulle sändt armöer till Sverge för att med våld frånröfva C Johan tronföjden till förmån för prin Gustaf. Och hvad förstås med talet om et tillämnadt utfall af den restaurerade lcgitimiteten? Var det måhända den stackars på nåder och under uppsigt regerande Ludwg XVIII, som hade för afsigt att afsätta den, hvilken varit en af Napoleons fruktansvärdaste motståndare? Det är ju lätt att inse, det den eventualitet, som samiljefördraget 1 främsta rummet afsåg, var ett revolutionsförsök från det (instavianska partiets sida, ett försök att åv bringa en restauration af Vasaätten genom dess inhemska anhängares resning i massa — något, som föresväfvade Carl Johan såsom en fruktansvärd möjlighet och snart nog hos honom blef en fix idä, enligt hvad allmänt kändt är. Att han sökte förebygga de faror, som han ansåg hota sig och sin ätt genom denna lMemliga artikel i traktaten med Ryssland, som gaf honom rätt att, i händelse af behof i riket, inkalla en betydlig rysk hjelpkår, kan väl cj försvaras från hvilken synpunkt denna handling än betraktas, och minst torde en så