Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1867, sida 1

skjortor och byxor, byxhängslen, kammar, fällknifvar, eldstäl, skor, stycken af röda och blå band, näsdukar, rakspeglar, korteligen allt hvad karlarne möjligtvis kunde umbära framvisade de nu, — endast icke det sem öboarne åstundade: tobak; ty det lilla de verkligen egde deraf behöfde de sjelfva så nödvändigt, att de ej kunde undvara något deraf. För skräpet, som de i dess ställe framsökt ur alla vrår, funno de blott delvis en afnämare, ty innevånarne på Raiateo hade redan så ofta varit i beröring med hvita, att de kände dylik bråtes värdelöshet. De nyttjade visserligen skjortor och köpte dem gerna, men de fingo ej hafva några hål, — allt det öfriga tillbakavisade de. hardast ett par små speglar funno en afnämare, och den lycklige egaren till en gammal utrangerad cylinderhatt. i hvilken en öbo hade förälskat sig, gjorde en präktig affär. Styrmannen hade emellertid efterhört om det ej fanns någon på ön, som talade fremlingarnes språk, — samtalet fördes naturligtvis medelst tecken, — men öboarne förstodo hvad han menade, pekade på bränningen och gjorde den frågande begripligt, att någen snart skulle komma ut derifrån, med hvilken de hvita kunde tala. Dermed lugnade mannen sig och upptog nu kikaren från kajutkappen för att kunna observera inloppet i refvet. Om frukthandeln bekymrade han sig ej det minsta. Skeppet förde en besynnerlig besättning, och till och med infödingarne på Raiateo, som sannerligen ej förstodo sig på sjöfart, uppfattade detta. Det var hvarken engelska, fransyska eller amerikanska matroser,