Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1867, sida 1

det insägo de genast, och ingen bland dem erinrade sig att någonsin på ett fartygsdäck hafva sett ett smutsigare och trasigare patrask än dessa sjömän. Hela däcket var smutsigt och oordentligt; seglen bestodo blott af sammanflikade lappar, och i kabyssan eller köket såg det så ut, att hvilken annan än en sydamerikanare skulle hafva mistat aptiten, — och detta gjorde ynnerhet ett obehagligt intryck på dessa öars renliga innevånare. Men hvad hade de med fartyget att göra? De bortbytte sina frukter och återvände derefter till land. Folket ombord kunde ju lefva som de ville. Nu kom tolken, , Felipe, som han kallades, i land, och då han beträdde däcket, skrattade öboarne sins emellan och hviskade till hvarandra att han såg ut alldeles som tillhörde han besättningen ombord. Han var nästan lika så brun och om möjligt ännu smutsigare, bar samma långa, svarta, krusiga hår samt afstubbade must tacher på öfverläppen, och hvad hans t angick, så gingo matroserna på icke trasigare än han sjelf. Som en ursäkt kunde visserligen anföra att han ännu icke hade gjort någon toi lett samma morgon, ty då an erhöll underrättelse att ett iremmande fartyg nalkades refvet, hade han i största hast skyndat till sin kanot och rott omkring ou, så hastigt han kunde röra armarne. Och hvem kande förtänka honom det? Sedan nio veckor hade han ej sett en enda droppe bränvin, och för fjorton dagar sedan hade han tuggat sin sista tobaksbit, så att han nu kände den största glupskhet etter dessa båda rariteter, — och denna lystnad skulle nu tillfredsställas.