Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 3

bmigranten. I. Den bortsarande. Nej, den som det uthärdar längre, Det är, vid Himlen, icke jag. Här blir allt svårare och trängre, Och uslare för hvarje da Man kan ej längre här förtjena Hed redligt arbete sitt bröd. Af hunger, ju, förgås den ena, Då andra hafva öfverflöd. Ha, öfverflöd! — Nej, lyxen bara Går hand i hand med dårskapen, Ty rikedom kan här ej vara, Den trifs ej mer i Sverge den. Hvad förr var äkta och gediget, Är nu för tiden blott chimer, Sen det nu är så vida stiget, Att allting syns hvad det ej är. Och hvilken stiltje, hvilken dvala, Ej mod ... ej företagsamhet. Få mäkta att sin skuld betala... Försvunnen är all redbarhet. Af djupt försjunkna individer Snart hela samhället består. Ack, hjertat blöder, känslan lider, Till ögat tränger sig en tår. Från brottets håla, lastens näste, ig oron sprider till hvart bo. jelf religionen har ej fäste: Man vet ju ej hvad man skall tro. Ty högt det blinda nitet skriker Mot hvarje redig tankes tlygt, Blott man en enda hårsmån viker Från de systemer, som det byggt. Nej, ir missnöjd, liksom andra, Ty missnöjd är hvar menska, ju. Till fjerran land jag måste vandra Eu utväg, som man har ännu.