Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 3

Med snabba jullen lifvets flod. Man påstår, att då gamla banden Upplösas, går oss allt på sned. Jag säger det är falskt, ty anden Är fri... och så dess bostad med. Ej är jag fäst vid äng och tufva, Der fädrens hjordar gått i vall; Ty, ser ni, himmelen, den ljufva, Sig hvälfver ju kring jorden all. Och öfverallt ju skiner solen Och blommor växa öfverallt, Om också längre bort från polen Naturen har en ann gestalt. Så står jag då vid första målet, Ty affardstimman är hardt när. Mer kall och hård, än svenska stålet, För hvarje vänlig bön jag är. Det är ju friheten jag söker, Så väl i handling som i ord. Uvart uppskof blott min längtan öker, Farväl, du gamla fosterjord! I fjerran landet vill jag hoppas Den sällhet nå, som du ej gaf, Der skall min lycka slutligt knoppas, Der skall man reda till min graf. Och skulle mina ben ock hvitna Förutan mull, vid Vesterns sol, Hvad mer, sen banden äro slitna Med landet närmre nordens pol. Dock skall väl ej min bana sluta t, fast den mot Vestern går. är jag ung, än vill jag njuta glädjens sol och lifvets vår. y ofta hviskar för mitt öra En genius, jag i drömmen såg, Att ständig medgång nu skall föra Mig fram på lugn och jemnad våg. Så vidga, ångare, din lunga, Du hvita segel, sväll af lust, Och låt mig litt och säkert gunga Dit bort, till efterlängtad kust. Ha! vindens smekning rer jag känner, Hur svalka ej dess vingars slag. Farväl föräldrar, syskon, vänner! J kommen efter, hoppas jag. TI. Den återkommande, 0, nej! — Säg icke om det än en gång, Att hvad jag ser der, i det dunkla fjerran, Är mörkblå dimma blott och icke land. Det måste vara land. Det måste vara Mitt hemlands kust, mitt kära, dyra Sverge. Ack, döden säkert med sin svarta vinge Mitt väsen griper förrin jag målet når Och blott som lik jag nalkas hemmets bygder. I nätter och i dagar samma svar På mina trägna frågor! ... Ingen balsam På hjertats sär! .. Det arma, qvalda hjertat! I dagar och i veckor samma nej! Rorgängare, o, haf barmhertighet Med längtaren, som lider grymma plågor. Hvad, ler du, gamle Sjöbjörn, vältar du Med hån din tuggbuss i den breda munnen? Tag dig tillvara, du; jag vore färdig Att klyfva med ett hugg din tjocka skalle ig ifrån din höga plats, Att svalkas uti Österhafvets böljor. Det skulle lära dig att ropa land! Dock, fåfängt rasar jag och få Min sjuka hjerna — målet i Den kära stranden går mig ej till möte, Den er ofvanför sin gråa sandbädd Och rör sig ej, om än mitt hjerta bruste. Lugn går den stolte ångar i Bland vindars hop och öfve Blindt lydande nödvändighetens lagar, Och skyndar ej sin fart, för det att jag Af outsäglig längtan sönderslites. Hvad vet väl denne mekanismens kämpe Uti sitt känslolösa ma t om känslorna, som dväljas i hans inre, Om glädjen lifvar, eller sorgen dödar De varelser, som rymmas inom bredden Utaf hans relingar — en verld i smått? åt Så vill jag åter sätta mig att blicka Med tärfull syn på Agirs yra döttrar, emantlade, de skumbekrönta, tändigt tumla om vid skeppets sidor Och repa upp sitt: väntan! tålamod! Land! land! — Var det ej så han skrek? ja! Hvad står du der och stammar i jag är blek, Hvi rösten darrar . Der syns ju skymten af en strand: Det kusten är utaf mitt land. Mitt fosterland! Mitt dyra land, Med dina många, kära m ! Du tänder fordna känslors brand Och väcker alla dofva sinnen. Nu är du mig ånyo kärt, Sen jag dig bittert sakna lärt. Du, gamla Svea! kan du se Hur ympigt mina tårar strömma Af glad, af helig else. Och icke genast vilja glömma, lig öfvergaf, en gång? sen blef icke lång. prel har du många, många. Dock, Hvad gagnar väl att göra byten? Ack, andra länder hafva ock, Med all sin storhet, hundra lyten. Det fick jag röna på min färd Bort till vårt jordklots nya verld. Så träder åter denna fot På land... det bästa under månen. 0. Sverge, tag med kärlek mot Den vilsne, ångerfulle sonen! I fjerran landet led jag nöd: Jag fann ej vänner... fann ej bröd. 0, huru allt är mig bekant! Jag ville kyssa hvarje blomma Och källans brädd och klippans brant. Hur voro de ej glädjetoma De långa år jag dvaldes der. Här är jag hemma — endast här. Nu komma mina kära. --Ha! Du gode Gud, som dig förbarmar! Hvad kärlek i de blickarna! Hvad värma uti dessa armar! Farväl, du stormupprörda sjö! Här vill jag lefva, vill jag dö. Wilhelmina. ————— — red:n har emottagit efterföljande gani i ! I ska pikanta uppsats, som vi beledsaga med ett par anmärkningar: mm rr ee