Blandade ämnen. Negerslafveriet i Brasilien. Iden hos Brockhaus nyligen utkomna andra delen af ..Resor genom Sydamerika af J. J. von Tschudi finna vi några underrättelser om negerslafveriet i Brasilien, hvilka mera än alla filosofiska eller religiösa argumenter bevisa det afskyvärda och förderfliga i detta förhållande. Sålunda skrifver han: Det är ett bekant faktum att antalet af de hvita som förgiftas af negrer är ganska stort, men långt större är antalet af de slafvar, som mördas af sina egna herrar. Utrotningsstriden har på sednare tider antagit en högst egendomlig karakter, i det nemligen slafvarne ofta genom en frivillig död söka att bereda sina herrar en pekuniär undergång, hvilket för de flesta af dessa sednare är vida förfärligare än en hastig död genom kula eller gift. Slafven vet att han representerar ett ganska högt penningevärde, att husbonden icke kan bestå utan hans arbete och småningom ruineras genom förlusten af arbetskrafter. Slafvarne på en jordegennom fatta derför understundom ett beslut att förgifta sig sjelfva och utföra det med största kallblodighet. Härtill begagna de oftast giftiga örter eller rötter; sällan hänger eller dränker sig en neger och aldrig har jag hört omtalas att en neger begått sjelfmord med skjutgevär. I Juni 1861 emottog jag i Rio de Janeiro besök af en jordbrukare, en gammal vän, som bodde i provinsen San Paolo. Jag frågade honom efter en annaplantageegare, som vi året förut tillsammans besökt på hans vackra gods. , Den stackars mannen, sade ban, ,.har blifvit vansinnig, och på min förfrågan meddelade han mig följande upplysningar: Flera dagar efter hvarandra kom, under det messan pågick i den församlings kyrka, till hvilken egendomen hörde, en med oxar förspänd och af några slafvar åtföljd vagn, på hvilken lågo tre eller fyra döda negrer, som skulle begrafvas. Presten, förvånad och förskräckt öfver det ständigt tillväxande antalet af döda, gjorde sig underrättad hos negrersa om kopporna eller någon annan smittosam sjukdom utbrutit på egendomen. , Nej, herre, sade en af slafvarne. .vi äro alla friska, men, tillade han med ett bittert leende, ,i dag föra vi deder hit (pekande på liken), i morgon föra andra oss hit. Och så skedde. Följande dag lågo på vagnen liken efter de slafvar, som dagen förut åtföljt sina kamrater till det sista hvilorummet, och så fortgick det tills nästan alla negrer på egendomen, några och åttio till antalet, hvilade på kyrkogården vid hvarandra. De hade förgifvit sig sjelfva. Innan de sista kastades på den hemska vagnen kade deras husbonde redan blifvit vansinnig. Han hade dagligen sett att han gick en säker undergång till mötes och kunde icke bära sin olycka. — Så hämnas negrer! asiska sällskapet i London höll i kan sin första sammankomst för arbetsåret 1866—67, under presidenten R. J. Murchinsons ordförandeskap. Ordföranden gaf vid sammankomstens början en öfversigt öfver några af de vigtigaste berättelser, hvilka komma att föreläsas vid sällskapets sammankomster. Han sade, att ingen så lysande upptäckt funnes att förelägga sällskapet vid början af detta arbetsår, som vid det förra, då Samuel Baker underhöll detsamma med sin resebeskrifning, och icke heller hade man något af så spännande intresse att motse,-som Du Chaillys berättelse om sina sednaste försök att framtränga i de under equatorn belägna delarne af Afrika; men han hade den glädjen att kunna meddela sällskapet, att den outtröttlige Livingstone för närvarande hölle på att framtränga öfver Rovuma-floden i Öst-Afrika framemot Nyassasjön, och att han befunne sig vid god helsa, godt mod och hyste det bästa hopp om att hans bemödanden skulle krönas med framgång. Rörande forskningarne efter dem som med lifvet undkommo vid ,St. Abbs skeppsbrott och hållas fångne i Somali-landet, hade nyligen den underrättelse ingått, att hvita menniskor sannolikt bodde i det inre landet, och man hade lofvat en infödd missionär, hvilken afrest till ort och ställe, en belöning af 1,S00 rdr rmt för hvarje räddad europå. Hvad forskningarne kring Nordpolen beträffar, förkunnade ordföranden, att sällskapets styrelse skulle förnya sin ansökan hos den nuvarande regeringen om utsändande af en vetenskaplig expedition, ehuru dess bemödanden att dertill förmå amiralitetet icke krönts med framgång. Sednast ankomna underrättelse från Australien var af sorglig natur: hr Duman Milutire, anförare för den expedition, som afsänts för att utforska den förra Leichard-expeditionens öde, hade på vägen till Carpentaria-viken angripits af en hetsig feber och aflidit efter få dagars sjukdom. Forskningarne hade emellertid fortsatts under en ny anförares ledning.