Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 3

gammalmodiga i uttrycken har nägot sverkligt rörande. Huru han väckte Olava ur den dvala, hvari hon under så många år varit försjunken, huru han visade på hvad sätt hon skulle bryta med lättjans och dåsighetens gamla ovanor och bli hvad Försynen ämnat henne till, skildrar förf. såsom få andra skulle kunna skildra det, och äfven novellens slut är sådant, att det röjer förf:s fina konstnärsinstinkt. Liksom ,,Olava är ,Finn Gullek en djupt gripande berättelse, full af verklig poesi. Majengel är en skön uppenbarelse af ljuf äkta qvinlighet, ädel och varm i hjerta och håg och dertill alltid fullt naturlig. Och ingenstädes låter förf. förleda sig af den näraliggande frestelsen att höja henne öfver hennes stånd; det är alltid bondflickan vi se, huru stor finkänslighet och takt än ligga till grund för hennes ord och handling. Förträffligt skildrar förf. huru hon ,,kastar ett strå till räddning åt den arme Finn Gullek, som uppfostrad — om det kan så kallas — af en ytterst rå och brottslig fader och genom sin aflidna mor beslägtad med en lika brottslig ziguenarsamilj i grannlaget, höll på att sjunka ,i syndens djupa dy. Huru hennes ord gaf en ny riktning åt Finns tankar och handlingskraft och huru hon med kärleksfullt öfverseende upprättade den stapplande, är äfven framhållet i enkla men lefrande drag. Finn sjelf har förf. tecknat med vanligt mästerskap. I ,Många flammor och en låga har förf. visat prof på äkta humor och lekande qvickhet, och denna berättelse torde också derföre mest slå an på dem, som läsa romaner och noveller endast för att roa sig. Vi veta oss näppeligen ha läst något mera muntrande än flera uppträden deri, såsom t. ex. kalasscenen, då fru Brezner obehagligt öfverraskas af ankomsten utaf , hela Hedergrenska slägten, de sju barnen, herrn och wun, två stalldrängar, fem hästar, informatorn, två herrar från Vestmanland, som voro på besök, husmamsellen och — guvernanten (Bothildas fruktade rival), och då sedermera den stackars värdinnan ej visste, hvar hon skulle placera alla de qvinliga gästerna, enär ,,på hvarenda stol, som ej var upptagen af någon mera betydande fru eller gammal ogift dam, satt en liten Hedergren med hängande ben. Emellertid måste vi erkänna, att vi på det hela taget äro vida mindre tillfredsställda af denna novell än af de ofvanför omnämnda. En kritiker har sagt, att den låter oss kasta en blick in i qvinnans själslif, men detta torde lyckligtvis vara ett fullständigt misstag. Bothilda Brezner är icke någon typ af den unga svenska qvinnan, utan en verklig karrikatyr af de unga flickor, som sträfva efter att skaffa sig män. Förf. har ej vid skildringen af denna berättelsens hufvudperson iakttagit den visa måtta, som eljest utmärker henne, och följden deraf är att man får hålla till godo med öfverdrifter, som kunna förekomma en ytlig läsare ,befängdt roliga, men som kritiken måste fördöma. En sådan ligger till grund för Bothildas förklaring med Hernherg. Bothildas personlighet gör på oss ett pinsamt intryck, och detsamma kunna vi säga om den kolossale Salomon Vesterberg, oaktadt hans. trofasthet och beskedlighet. De öfriga personerna äro väl hållna, och tendensen, så vidt vi fatta den, god och riktig. i Lilla Jetta är en efterbildning af en fransk fabel, såsom en not upplyser läsaren. Månne förf. icke hade gjort klokare, : om hon i stället gifvit oss en novell, hvars innehåll hon hemtat ur sin egen fantasis rika fatabur och lemnat åt någon vådevill-författare att bearbeta denna lilla betydelselösa intrig, hvari ingår ett icke så. litet skabröst moment. Emellertid är den lilia berättelsen både frisk och pikant och hufvudpersonen en god figur med sitt, glada lynne, sitt goda hjerta och sina små barnsliga spekulationer på att bli förnäm. Uti Två dagars gåästbesök i ett hem på landsbygden utvecklar förf. den styrka i satir, som blifvit henne gifven jemte så många andra ännu bättre gåfvor. I ,fru Blicher se vi en qvinna, som söker inbilla sig sjelf och andra, att hon är en god kristen genom enformiga och föga uppbyggliga andaktsöfningar och genom sma djerfva men fruktlösa försök att omvända folk -— en qvinna, som saknar den mildhet och det kärleksfulla sinnelag, som äro de säkraste tecknen till verklig religiositet. Skildringen är god och de öfriga personerna äro äfven väl tecknade; synnerligast är den stackars renskrifvaren hr Sahlberg framställd förträffligt och erinrar lefvande om motsvarigheter, som man här och der träffar i domares hus. Mot korrekturläsningen skulle en och annan anmärkning kunna göras, såsom den t. ex. att ord sådana som ,lungt och ,inget förekomma. Hvad den typografiska utstyrseln angår, så motsvarar den bokens förträffliga innehåll, snart sagdt, så litet som möjligt. Å. bmigranten.