Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 3

ara ung och vacker. Jag var också ung en gäng, men jag var aldrig synnerligen vacker — så mycket värre för mig. Likväl fick jag en mycket god man, och jag vet inte hvad den största skönhet kan önska mera. Åh, stackars man! han har nu varit död i åtta år. . Men, öfverste, hvar bar ni varit sedan vi skiljdes? Och hur vår det med eder affär? Kom, kom, låtom oss icke hafva några hemligheter vänner emellan. Han svarade med sin vanliga mildhet å alla hennes frågor, men utan att gifva henne besked på någon. Elinor började u slå i th, och Marianne var tvungen tt komma in. Efter hennes inträde blef erste Brandon mera tankfull och tyst r han varit förut, och mrs Jennings kunde icke öfrertala honom att stanna linge. Do fugo ej något annat besök den aftonen, och damerna voro eniga i att gå tidigt till sän Marianne steg ifradt mod och ende aftons fels rhoppningar tycktes glömda i väntan på hvad som skulle hända denna dag. De hado nyss slutat sin frakost, då mrs Palmers vagn stannade vid dörren, och inom några minuter kom hon skrattande in i rummet. Hon var så förtjust att so dem alla, att det var svårt att säga hvilket som gladde henna mest, att trälla sin mor eller fröknarne Dashwood. Så förvånad att de kommit till staden, ehuru hon väntat det hela tiden; så ond att de antagit hennes mors bjudning, sedan do afslagit hennes egen, ehuru hon på samma gång sade, att hon aldrig skulle förlåtit dem, om de icke hade kommit — Mr Palmer skall blifva så glad att 8. pp med Föregå