bakasatt för sin äldre broder, Fast hesluten att mdandraga sig denna behandling, kom han på den anken att blifva solat, Han anmälde sig ihemighet, blef antagen och seglade till Korsika, der hans regemente då låg, utan att hans föräldrar hade någon aning om hans förehafvande. Den ange Bernadotte egnade sig med stor ifver åt den militära tjensten. Emedan en Soldats aflöning alltid var mycket knapp och Bernadotte icke erhöll någon hjelp från föräldrahemmet, en hjelp, hvarom han aldrig anhållit och som han Kanske icke en gång skulle hafva antagit, såg han sig nodsakad att söka sig en biförtjenst. Han fann ingen annan sysselsättning ån att arbeta vid en väganläggning; antog likväl och förrättade detta grofva pch tunga arbete. När han ofta redan tidigt på morgonen fullgjorde sitt dagsverke, såg han Fondlinnorna från de kringliggande hya:ne gå till salutorget i Bastia med sina rikt fyllda korgar. Såsom en flitig arbetare gaf han dock föga akt på åe förbigående. Endast en gång, då han tillfålligtvis vände sig om, såg han en bondflicka af så utomordentlig skönhet, att han stannade såsom förtrollad. Likasom alla qvinnor på Korsika bar hon den tunga bördan på hufvudet. IIon hade en blomstrande, kraftig gestalt, stora, eldiga ögon, yfenbenshvita tänder, hvilka genom den mörka hyn sågo ännu mera glänsande ut. Hon bar tlen i Korsika brukliga mandillan, en duk, som betäcker pannan och knytes omkring hufvudet, tätt slutande sig till detsamma, så att håret icke synes; en hnfvudbonad, som i synnerhet Mder unga flickor väl. Bernadotte såg så länge efter henne, tilldess hon försvunnit ur hans åsyn. Hela dagen tänkte han på den sköna synen och gladde sig ät hästa morgon, då han hoppades återse den. Redan tidigare än vanligt gick han till Bitt arbete, men var mycket mindre flitig och upplyfte ofta hufvudet för att spana efder den sköna. Ilan hade icke förgäfves sett sig så flitigt omkring. I ÅIlskap med andra bondqvinnor gick flickan följande morgon tätt förbi honom, utan att likväl emärka honom. Huru gerna skulle han icke hafva tilltalat henne för att längre få njuta af den sköna anblicken! Men hvad kunde han väl säga henne; under hvilken förevändning tilltala henne? För första gången kände han nu, sedan han sett denna flicka, sitt hjerta häftigt slå; endast önskan att lära känna henne, lifvade honom. Dertill var dock föga hopp, emedan hon aldrig gick ensam, utan alltid i sällskap med andra bondavinnor. Hans önskan uppfylldes dock genom en lycklig tillfällighet. Efter solnedgången, just då Bernadotte skulle Sluta sitt dagsarbete, såg han en bondflicka komma uppför berget med den tomma korgen på hufvudet och sitt arbete i handen. Han trodde väl i början icke sina ögon, men stannade dock ...och det var i sanning ingen synvilla, ty det var hon, den efterlängtade sköna, Snart hade hon uppnått honom, och i det hon gick förbi honom sade hon helt obesväradt med sin barnsliga stämma: Buona Sera Evviva Siore. Soldaten, som en gång skulle vinna marskalkstafven och en thron, tvekade ett ögonblick, — ty hjertat är icke alltid lika djerft. som armen är tapper . emellertid var snart ett samtal med den älskliga flickan i gång. Han ledsagade henne till byn Cardo, belägen på ett berg invid Bastia, der hon hade sitt hem. Under vägen fick hon af honom höra, att han var en fremling, en fransman. Den korsikanska gästfriheten tillät icke att låta fremlingen bortgå utan förplägning; hvarföre Bernadotte, då de framkommit till hyddan, måste inträda med sin sköna ledsagerska, hjertligt välkomnad af hennes föräldrar, hvilka genast bjödo honom på mjölk och ost — det fattiga korsikanska folkets enda skatter. Alltifrån Jenna afton var Bernadotte en hvardagsgäst i den sköna Ciulias hydda. Lyckliga stunder för den öfversälle ynglingen! På bestämd tid, när Giulia efter solnedgången återvände till byn, sedan hon fört sina varor till staden, väntade henne Bernalotte för att ledsaga henne hem. Efter intagen måltid gick Giulia hvarje afton, nu mera alltid i sin älskades sällskap, till brunnen, som låg i slutet af byn, för att hemta vatten. I söders länder u, såsom bekant, brunnen från morgon till afton omgifven af en mängd qvinnor och barn, som hemta vatten. Den är poesiens och det glada umngets källa, Huru förtjusande var icke Giulia, när hon med kopparflaskan på hufvudet nedsteg till brunnen med ett gladt leende lekande i det intagande ansigtet, då hennes öga hvilade på yngingen vid hennes sida! Och hand i hand sutto de illsammans skrattande och skämtande, vattnet orlade vid deras fötter och satte musik till deras kärleksord, Efter någon tid friade Bernadotte till flickan: men fadren, som var en för Korsikas förhållanden emligen välmående bonde, nekade den fattige soldaten, som arbetade såsom daglönare, sin doters hand. Underbart och djupt förborgadt i ramtidens dunkla sköte är menniskornas öde! --Jm bondflickan Giulia hade gift sig med den simple soldaten och daglönaren Bernadotte, så hade hon blifvit drottning af Sverge och Norge. Nu deremot blef hon bondhustru i Cardo, bar i lela sin lifstid tunga bördor på hufvudet till stalen och gick morgon och afton till brunnen för tt hemta vatten. Hennes barn, i stället för att ära kronor, hafva blifvit bondfolk. Bernadotte, wars helsa var mycket angripen, återvände till Frankrike efter ett tvåårigt Vistande på Korsika. Tans sednare lefnad tillhör verldshistorien. Hu: ida Giulia på sin aflägsna ö någonsin har hört mtalas sin förste älskares lysande bana, derom lar historien ingenting att förtälja.