Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1866, sida 2

vågade, men jag hoppas ni skall göra mig rättvisan att tro, det jag icke har för afsigt att vara närgången. Elinor gaf henne ett artigt svar, och de gingo några minuter tysta. Lucy upptog sedan åter ämnet med att tvekande säga: — Jag kan icke uthärda, att ni skall anse mig frågvis och nyfiken. Jag ville heldre fördraga allt annat än att vara ansedd så af en person, hvars goda tanka är så mycket värd att ega. Och jag skulle ej hysa ringaste fruktan att anförtro mig åt er, skulle i sanning blifva mycket glad att inhemta ert råd hur jag bör uppföra mig i en sådan obehaglig ställning som jag är, men det är ej skäl att besvära er. Jag är ledsen att ni icke känner mrs Ferrars. — Det är jag också, sade Elinor, i hög grad förvånad, — om det kunde vara er till någon nytta att få veta min tanke om henne. Men jag förstod verkligen icke, att ni på något sätt hade gemenskap med denna familj, och derföre tillstår jag att jag är litet förvånad öfver att ni så allvarligt efterfrågar hennes karakter. — Det är alls icke underligt; men om jag vågade säga er allt, skulle ni icke vara så förvånad. Mrs Ferrars är visserligen ännu ingenting för mig; men den tid kan komma — hur snart, måste bero af henne sjelf — då vi kanske blifva mycket nära förenade. Hon såg ned, då hon sade detta, behagligt rodnande, med endast en sidoblick på Elinor för att kunna se dess verkan på henne. — Gud i himlen! — utropade Elinor — hvad menar ni? År ni bekant med mr