Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

333:: SSSEN rättighet (ty en menniska måste äga rättighet att fullgöra sina pligter) att landets söner försvara med eget lif och blod sin fosterjord och sitt hem, och på samma gång man sålunda fattar, det i farans stund man ej kan undandraga sig en sådan skyldighet genom att hafva skattat till en stående armå, så har man tillika kommit till insigt derom, att endast det försvarsväsende är effektivt, som tager i anspråk det antal ordnade och vapenöfvade män samt den intelligens, som den allmänna värnpligten allena förmår åstadkomma. Men i det man sålunda erkännt grundsatsens riktighet, har man likväl icke kommit till någon klar föreställning om dess verkställighet. Äfven sakens varmaste vänner sväfva derom i ovisshet. Så har man sett planer utkastade om ändamålets vinnande förmedelst en fastare organisation af de frivilliga skarpskyttekårerna, eller förmedelst införande af den Gotländska nationalbeväpningen, eller förmedelst ett blandadt system af den nuvarande beväringen och den stående armen, förstärkta genom en landtstorm. Någon klar bild af det nya försvarsväsen, som man söker, har ej blifvit funnen. Det är afsigten med efterföljande uppsatser, att uppställa en sådan bild. I det man dermed vill framställa huru ett försvarsväsen, bygdt på principen af allmän värnepligt inom vissa ålderklasser, skulle gestalta sig, — dock utan att gå längre in i detaljerna än som är nödigt, för att visa det saken är praktiskt utförbar och på hvad sätt — har man dermed inga anspråk på att hafva funnit det rätta i alla stycken. Förslaget framställes till öppen pröfning och diskussion och har uppfyllt sitt ändamål, om det kan blifva en fast utgångspunkt för en sådan behandling. För att undvika alltför stor vidlyftighet, hafva vissa motiver blifvit bifogade förslaget såsom noter; men det hela måste dock inledas med några allmänna erinringar, särdeles rörande sådana punkter, hvarpå utförandet ytterst beror och hvarom man ovillkorligt måste vara enig, innan det kan blifva fråga om att öfvergå till verkliggörandet. Vi skola försöka göra dessa erinringar så korta och bestämda som möjligt. Allmän värnepligt. Med allmän värnepligt förstås hvarje vapenför medborgares skyldighet att sjelf, personligen, bära vapen till fäderneslandets försvar. Denna värnepligt bör fördelas efter ålderskategorier, och är det dervid den manbara, kraftiga ungdomen, som måste bilda armeens första uppbåd, efter hvilket följer den starka reserven af män och familjefäder, som uppbådas först när en större fara kräfver större kraftansträngning. Denna grundsats är erkänd i alla länder, hvarest allmän värnepligt blifvit antagen i dess helhet, eller delvis lagd till grund för ett lands försvarsväsen. Det är ock tydligt att så måste vara. Fadren har värnat sonen i hans barndom och ynglingaår; han är hela sin öfriga familjs enda stöd. När sonen är manbar, är det hans pligt, atti första rummet hålla vakt kring fädernejord och fädernehem. Det öfverensstämmer också mest med hans håg, hans krafter och hans lefnadsställning. Från utöfvandet af denna heliga pligt, som är — märk väl — tillika en den fria mannens rättighet — kan ingen friköpa sig, genom att lega en annan man i sitt ställe. Den förmögnes penningar uppväga ej den obemedlades lif och lemmar. Den förmögnes son får ej afhända sig sin rättighet att bära vapen till landets försvar. Ingen får försumma att göra sig så duglig som möjligt till att, när nödvändigheten bjuder, skydda sitt lands oberoende, sitt hems trygga tillvaro. Från samhällets synpunkt är grundsatsen ej mindre giltig. Endast med dess genomförda tillämpning finnas armar nog för landets försvarsväsen. Endast så inträda de mera bildade samhällsklassernas söner i lederna. Endast så blir en hög patriotisk anda rådande i en arme. nte enn Be, oo SR RA NGE JA MR öpant or an ne Br Ryn sk ST PR AR AR LA