Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

Posten öppnades just då jag steg in, och man räckte mig genast ett bref till honom. Jag igenkände mrs Sandyshafts stil. Jag hade ofta sett den på Broomhill. Jag hade icke sörr tagit brefvet i min hand, än jag kände en aning om någonting ondt. Jag promenerade utom staden och satte mig ned på ett ensligt ställe för att undersöka det. Ju mer jag såg derpå, ju mer ötvertygad blef jag, att det innehöll någon olycklig underrättelse. Jag — jag tvekade länge. Frestelsen var öfverväldigande, och likväl — och likväl stred jag deremot — — Ni förstörde brefvet! utropade jag. — Jag var förtviflad, svarade hon. Det var min enda utväg. Ja, jag tillstår det — jag öppnade brefvet — läste det — ref sönder det i tusende bitar och kastade dem i floden, som rann förbi. Nu vet ni det — hela den svarta och bittra sanningen. — Ack, stackars Hugh! stammade jag gråtande. Maddalena slog upp sina mörka ögon och fäste dem på mig, till hälften undrande, till hälften föraktligt. Hon hade väntat en ström af förebråelser. Hon kunde icke fatta hur sorg och medlidande kunde taga företräde framför vrede och harm i mitt hjerta. — Vi lemnade Chambery, återtog hon hastigt, och foro till Nizza. Der samtyckte han att hvila någon tid och upphjelpa sina brutna krafter. Det hade blifvit öfverenskommet, att mrs Sandyshaft endast skulle skrifva, i händelse hon hade någonting bestämdt att meddela. Dag efter dag väntade han och hoppades. Slutligen skref han till henne till Neapel. Jag uppsnappade detta bref också, och det förblef obe