Äf det föregående framgår, att icke blott all beväringslega, utan ock all lego-trupp — försåvidt de frikalla vissa individer, eller det stora flertalet af ett lands söner frän rättigheten och skyldigheten att försvara sitt land — icke äro förenliga med den ordning, som måste följa af ofvannämnda grundsatsers erkännande. Det nya samhället, med dess klarare rättsmedvetande och högre medborgerlighet, kan alltså icke tillåta att en lejd armå öfvertager hvad som är alla medborgares åliggande. Det kan ej heller tillåta detta ur den borgerliga frihetens synpunkt, ty den makt, som beskyddar, blifver på samma gång lätteligen en förtryckande makt. Tolk-beväpning och stående armå. Den allmänna värnepligtens tillämpning förvandlar ett lands försvarsväsen ifrån yrkes-armå till borgare-beväpning eller milis. Det är nu icke längre den för en viss förrättning — krigare-yrkets — aflönade mannen, som uppbär skyldigheten att törsvara landet; hvarje medborgare har sjelf öfvertagit denna skyldighet, i förening med sina vanliga borgerliga förrättningar. Det är dagakarlen, handtverkaren, köpmannen, läkaren, tjenstemannen, skriftställaren, m. m. som är tillika soldat för en kortare tid af sin lefnad, beredd att såsom sådan våga sitt lif för fiderneslandets försvar samt öfvad, att kunna fullgöra sådana soldatens förrättningar, som afse detta höga ändamål. Genomfördt gifver detta system: , ett folk i vapen. Ett sådant försvarsväsen har varit för alla fria folk, och särskildt för nordens, det ursprungliga. Vissa historiska förhållanden, hvarom vi ej här kunna tala, framkallade legotrupper. De stående armöer, som deraf härflöto, hafva hållit folken i ofrihet, men hafva tillika, i sednare tider, verkat staternas finansiella ruin. Erfarenheten lärer, att de derjemte varit vid flerfaldiga tillfällen vanmäktiga att skydda mot fiendtligt öfverfall de folk, hvilkas krafter de utsugit. Jemför den af Fredrik II skapade preussiska mönsterarmeen i slagen vid Jena och Auerstädt, samt den österrikiska i våra dagar. Och det är ej blott folkets fysiska kraft, utan ock dess moraliska, som härmed uppoffrats. En nation, som, sjelf obeväpnad och oöfvad i vapnens bruk, öfverlemnat sitt försvar åt en stående arm, anser sig gemenligen dermed fri från eget ansvar i fråga om detta försvar och sjunker så i den slafviska säkerhetens sömn, likgiltig om den i dag lyder en och i morgon en annan herrskare, obekymrad om sin tillvaro såsom en fri och egen nation. Denna moraliska slapphet har medgifvit uppkomsten af militärvälden inom staternas sköte, som föraktat det borgerliga lifvets arbete — deras eget uppehälle — och bildat sig till en aristokrati, som ej uppburits af andra vare sig yttre eller inre företräden än yrkesgraden och klädedrägten (uniformen). Häraf hafva följt många falska moraliska föreställningssätt, t. ex. i fråga om heder, medborgerlig förtjenst, arbetets ära m. m. Inom de militära kasernerna har det dels onyttiga, dels lättjefulla lifvet födt allehanda laster, hvilka blifvit en kräftskada på samhället. Millioner dagsverken af landets kraftfullaste män hafva blifvit dragna undan det nyttiga näringslifvet. Till underhållande af denna skyddsmakt har nationen offrat det mesta af sina statsinkomster, hvarmed den kunnat befrämja sin odling och sitt välstånd. Och när faran kommit, då denna makt skulle gälda alla de gränslösa offer, hvarmed den uppehållits, så har den ofta varit — vanmäktig. I den stund ett fritt folk vaknat tillinsigt af detta missförhällande, kan det icke längre låta det dervid förblifva. Det ställer sig sjelft i vapen, återtagande sin rättighet att fullgöra sina åligganden att försvara sitt land. Så hafva frivilliga föreningar för vapenöfning uppstått, vid sidan af de stående armåerna; så hafva de önskningar och planer uppstått, hvaraf denna framställning utgör en yttring, nemligen att ordna försvarsväsendet på allmän beväpning, i stället för på grundvalen af en stående armå. Det påstås af dem, som törsvara det sednare systemet, att krigskonsten, särdeles sådan den framträder genom nyare tiders vetenskap och uppoffringar, kräfver ovilkorligt en armå af yrkesmän. Endast sådane män, som gjort krigskonsten till sin uteslutande lefnadsförrättning, kunna såsom befäl och män i ledet motstå en på samma sätt ordnad fiendtlig styrka. Och bättre en liten sådan styrka, väl utbildad och disciplinerad samt lifvad af en sann , militärisk anda, än en långt större massa, som ej vunnit dessa egenskaper. Det är alltså, säger man, bättre för ett