Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 1

svaradt. Slutligen började klimatet, som i början gjort honom godt, att förlora dess välgörande verkan. Allt efter som våren närmade sig, blef han svagare och svagare. Jag såg honom dagligen aftaga — icke af sjukdom; utan derföre att han var för trött vid lifvet. Då började mitt straff. — Eländiga! utropade jag, ni lät honom dö! Ni lät honom dö, då ett ord kunde hafva räddat honom! O, det var mord — mord! Hon log — ett sällsamt, qvalfullt, förfärligt leende. — Ni har blifvit tillräckligt hämnad, sade hon, i allt hvad jag lidit. Jag föll på knä bredvid den lilla vaggan, i ett häftigt anfall af förtviflan och fasa. Jag kunde icke gråta. Jag kunde endast draga efter andan och konvulsiviskt omfatta vaggan med båda händer. — Mitt barn! flämtade jag. Mitt stackars faderlösa barn! Död — o, Gud! död — död! Maddalena kom skyndsamt och tyst fram till mig och lade sin kalla hand på min. — Var lugn! sade hon. Er man lefver. Jag såg på henne. Mina läppar rörde sig, men min tunga var stum. Det kändes som om hennes ord inneburo någon mening, som mitt förstånd icke kunde fatta. — Han lefver, upprepade hon. Jag har kommit hit för att föra er till honom. Reaktionen var för stark. Jag hade icke kraft att höra denna hastiga lycka. Jag uppgaf ett svagt rop; kände mig falla, ur stånd att utsträcka en hand till min hjelp, och blef fullkomligt sanslös.