Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 2

hade, tycktes det, i sin förvirring och fruktan för möjliga följder sagt honom, att jag förlorat min man och rest utomlands för att skingra min sorg. Ian trodde mitt namn vara Carlyon, och han visste, att jag tänkte förtjena min bergning på mina artistiska talanger. Då jag faun allt detta vara förhållandet, tillät jag honom fortfara isamma öfvertygelse, och detta med så mycket mindre svårighet, som han samvetsgranat afhöll sig från till och med den minsta hänsyftning på mitt lif som gift. Gjorde jag orätt häri? Jag tror det icke. Jag kunde icke sagt honom någonting, utan att säga allt, och mina sår voro för friska att uthärda att åter öppnas. Och sedan skammen deraf! Nej — nej; så förkrossad jag var, förseglade min stolthet denna bekännelse på mina läppar och gat mig styrka att lida i tysthet. Den käre, vresige, gode professorn! Jag hade aldrig förrän nu vetat hvilket ädelt, godt och ridderligt hjerta som klappade under detta sträfva yttre. Jag var olycklig, och han respekterade min sorg. Jag var sjuk, och han bistod mig. Jag var ensam, och han beskyddade mig. Han förde mig sjelf till mitt lilla hem, hela vägen från Civita! Vecchia, såg hyreskontraktet uppsättas och var så mån om mina inessen och min trefnad som om jag varit hans eget barn. Han hade kommit till Rom för att samla konstverk åt storhertisen och bodde för tillfället i Piazza di Spagna. Så strängt hans tid än var upptagen, kom han likväl och helsade på mig i en gång hvarje dag, och ofta, då ! ba u hela imiddagen besökt atelicrer eller kopparsticksbodar, brukade han komma med en öppen rettura på eftermiddagen, för att