LTCCOHI UDD DELIN TLINLCÄINCUCGK 14(1477 beslut. Huru skall den framträda? Dertill finnas trenne utvägar: i riksförsamlingarne, på folkmöten och i pressen. I Sverge sammanträder snart den nya riksförsamlingen, och vi äro nog konstitutionelle, likasom Aftoabladet i de anförda orden, att respektera dess mening. Äfven på folkmötena, när de sammanträda för detta ändamål och uttala sig i det uppgifna syftet, vilja vi uppmärksamt aktgifva. Och hvad pressen angår — hvaraf vi äro sjelfve en del — skola vi fästa allt behörigt afseende å dess uttalanden. Men detta allt måste föregå. Ty med all aktning för Aftonbladet, så är det oss omöjligt att göra dess vilja identisk med folkviljan. Vi hafva dertill så mycket mindre skäl, som Aftonbladet, i samma stund det erinrar Nordens konungar derom att de äro ,konstitutionella regenter, hemfaller till ett räsonnemang, som är allt annat än konstitutionellt och röjer allt annat än aktning för just folkviljan. A-B. beledsagar nemligen detta sitt program, som måste snart utföras, med en ny hätsk utgjutelse mot Sverges och Norges utrikesminister, hvari alla de gamla, nötta lexorna rörande grefve Manderströms löftesbrott och feghet upprepas. Men Aftonbladet glömmer bärvid den lilla omständigheten, att denna grefve M:s eländiga politik erhållit norska storthingets särskilta, i ampla ordalag uttryckta bifall och beröm, likasom att svenska riksdagen gifvit samma regering, hvaraf grefve M. är en framstående medlem, sitt fulla förtroendevotum, likasom ock att hela landets press, med undantag af Aftonbladet och Göteborgsposten samt måhända något annat blad, som vi ej för tillfället erinra oss, skattar sig lyckligt att hafva undgått de olyckor, hvari Aftonbladet och dess lilla kotteri velat störta oss. Här hafva både representantförsamlingarne i de två verkliga skandinaviska länderna och den allmänna meningen otvetydigt gillat den politik, som grefve M. följt, och då lärer väl, enligt A-I:s egen uppmaning, den konstitutionelle regenten böra rätta sig derester. Men — såsom sagdt — har folkens me ning efter denna tid förändrat sig, hv: till vi dock ej sett minsta tecken, så böja vi oss derför, anhållande att Aftonbladet tärktes göra detsamma, när folkviljan tager sig friheten yttra sig tvertemot A. B:s uppmaningar. Intilldess vi ko ma underfund med den saken — då vi icke kunna påskynda riksförsamlingens sammanträde och då vi ännu vänta på de stora 10lkmötena — kan det vara skäl att i lugn pröfva det argument Aftonbladet anfört till stöd för sitt yrkande, att de tre länderna böra hafva en gemensam krigsmakt och utrikespolitik. Det är: att endast genom en sådan gemensamhet Norden blir nog starkt, att kunna erbjuda en aktningsvärd allians åt Nordty land, ,som naturligtvis ej söker vår skap i akt och mening att för vår skull kasta sig i vidlyftigheter, men sannolikt gerna emottager den, för att hos oss söka ett kraftigt stöd-. Och detta stöd kunna vi lemna, ty ,ett förenadt Skandinavien får verkligen i en stundande (2) strid mellan Vestern och Östern, genom sitt läge, betydelsen af en stormakt. Enligt vår uppfattning blir Skandinaviens kraft, i fräga om sjelfförsvar, ej ökad, utan försvagad, när vi, i och med upptagande af Danmarks krigsmakt, äfven måste utvidga vårt försvarsområde; men vi lemna denna sak, för att fråga: om utri kespolitik och krigsmakt skola blifra ge mensamma, hvilkendera af de båda suvcräna staternas regeringar är det då, som skall öfvertaga öfverbefälet öfver armöerna och högsta ledningen af utrikespolitiken, Danmarks eller Sverges? Eller skall man ingå ett vänligt byte, så att Danmark t. ex. tager utrikespolitiken om hand och Sverge försvarsväsendet? Danskarne hafva alltid haft utmärkte diplomater och Sverge dugtiga fältherrar (nu hafva vi ju generalerna v. Stedingk, Lewenhaupt, Dalström, Loven, Kleen, Hazelius, Bildt, Hertigen af Dalarne m. fl.) så att denne g vore kanske ej så oäfven. Men der möter endast den , lilla betänkligheten: hurt vida Sverges och Norge vill af stå sin utrikespolitik i huruvida Danmarks vill armå åt oss. Doc tvinga dem dertill. Troligen är det likvi att det är Scerges reg gentemot Danmarks I roll, som Preussens i till Mocklenburg, Oldenburg och en, d. v. s gunstbenäget åtaga sig Pamnarks utrikes politik och krigsmakt till lands och vatten görande alltså detta brödraland till en va sallstat under Sverge. Men — här möts dock några ,små betänkligheter, någr obetydliga etiketts-frågor? skall Dan mark gå in derpå? Vi tala nu ej blott on dess konung och hans regering, utan oci om danska nationen. Det är vår fasta öf vertygelse, att nationen säger dertill et positivt nej, och att Sverges samt Norges folk dertill säga amen. Huru vi vi cen, framstår den fö oss såsom en ren omöjlighet, äfven und 242424. att dot ga IULOna cskul vr skall samma