Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 3

Jag kastade en matt blick omkring rummet, på de målade arabeskerna på väggar och tak, på kopparsticket i en svart ram öfver eldstaden, på medikamentsflaskorna på bordet. Allt var mig fremmande. — Hvad är detta för ett ställe? frågade ag. J — De kalla det ett hotell, sade GOOdy föraktligt. — Jag kallar det en barack. — Och hvar är det? — Ah, utropade hon, — fråga inte mig, för jag kan sannerligen inte säga er det mera än en af cheruberna der i taket. Det är något utländskt namn, och fastän jag hör det tjugo gånger om dagen och känner igen det, då jag hör det, kunde jag inte uttala det, om det gällde mitt lif. Allt hvad jag kan säga är, att påfven inte är mycket långt borta, och att alla resande stiga i land här. Jag tillslöt ögorea och låg tyst en lång stund, försökande erinra mig huru och hvarföre jag lemnat Broomhill, och hur det kom sig att min gamla amma var hos mig, men jag var för svag att tänka och föll snart 1 sömn. Då jag åter vaknade, var det skymning, och i rummet funnos två herrar, som tyst talade med hvarandra vid brasan. Då de märkte att jag var vaken, kom den ene till min säng och satte sig ned; den andre lemnade rummet. — La Bignora sta meglio, sade fremlingen, kännande mig på pulsen med ett allvarligt småleende. — Molto meglio. — Det är doktorn, min älskling, — hviskade Goody öfver hans axel. Han var en lång ung man, med svart skägg och en mycket mild röst. Uppfån