del af den räntegaranti, som den österrikiska regeringen gifvit till bolaget för dessa vägar. Italien gjorde nemligen gällande, att jernvägsbolaget begärt garanti för hela vägnätet, innefattande äfven de tyrolska sträckningarne, och då dessa sistnämnda kosta långt mera än de venetianska, samt Österrike vill behålla dem, så måste det också bära den skuld, som belastar de tyrolska sträckningarne. På denna grundval skedde öfverenskommelsen om garantien, hafvande man likväl till plan att söka träffa en öfverenskommelse med jernvägsbolaget om en tvådelning af vägnätet. Vid fredsslutet gjorde Italien icke till vilkor, att de afsatta furstarne skulle erkänna det nya konungariket, utan tvifvel af det skäl, att man antagit, att dessa furstar, såsom österrikiska erkehertigar, skola ställa sig till åtlydande och efterrättelse kejsarens, deras familjehufvuds, vilja. Det är äfven påtagligt, att från det ögonblick, då ett verkligt vänskapligt förhållande inträder mellan Italien och Österrike, är det alldeles likgiltigt, antingen dessa furstar, hvilka föröfrigt icke hafva de ringaste sympathier i sina förra länder, erkänna konungariket Italien eller icke. Man har flera gånger talat om prins Ihuwmberts förestående förmälning med en österrikisk erkehertiginna; man erfar nu, att det är Mathilda Maria Adalgunda, dotter till erkehertig Albrecht, segraren vid Custozza, som skulle blifva Italiens fridkulla. FRANKRIKE. Ryktena om stora förändringar i ministeren synas vinna allt mer och mer i trovärdighet; man tror till och med numera att dessa förändringar skola vidtagas straxt efter kejsarens återkomst från Biarritz. Det nya kabinettet skulle helt och hållet afse en epok för landets ekonomiska utveckling; om några politiska reformer är alldeles icke något tal. Med afseende härå, säges hertig Persigny hafva väckt förslag om ett lån på en milliard samt om sältet för detta låns användande; denna fredsmilliard spelar naturligtvis en stor rol i alla de rykten som förefinnas i afseende på med den ifrågavarande ministerförändringen sammanhängande förhållanden. Utförandet af en stor del utaf de storartade planerna skulle uppdragas åt baron Hartsmann, såsom minister för de allmänna arbetena, under det — så påstås det åtminstone — han fortfarande skulle vara Seineprefekt. Tould säges icke vilja höra talas om dessa planer; visserligen lärer han vara för ett lån på ett par hundra millioner, men endast för att använda dem till omedelbara behof. Man tror att Pultry skulle efterträda Fould, hvarigenom presidiet i conseil detat skulle stå öppet för JForcade de la Roquette. Behic skulle — då han lemnar portföljen för de allmänna arbetena — blifva marinminister, och general Fleury skulle efterträda marskalk Randon som krigsminister för utförande af den mycket omtalade armörcorganisationen. Den förmodade blifvande ministern för allmänna arbeten, baron Hausmann, fortsätter emellertid konseqvent sin verksamhet i Paris. Man hade ända i sista ögonblicket hoppats, att Luxemburgerträdgården skulle blifva skonad från sköfling. De började förarbetena voro nemligen under en tid inställda, men detta berodde på, att man började betvifla den grunds säkerhet som man skulle bebygga, med anledning af de derunder liggande katakomberna. Afbrottet i arbetet blel likväl endast kort, sedan man vidtagit sådane åtgärder, att till och med sexvåningshus kunde uppföras på den ifrågavarande grunden. Kejsaren har gifvit grefve Vleerski i present egendomen Ode, belägen i den kommun som grefven representerar i lagstiftande församlingen, och den nyligen aflidne grefve Baciocel hade testamenterat den kejserlige prinsen sitt i Ajaccio belägna palats. ASIEN. Schweiziske generalkonsuln i Yokuhama meddelar, att furst Choioko, densamme, som för två år sedan lät skjuta på europeiska fartyg, måst underkasta sig taikunens vilkor, sedan den sistnämnde genom militäråtgärder tuktat den tredskande för förolämpningarne mot curoperna. Både furst Choioko och hans son blefvo nedflyttade ur adelsståndet, och en annan medlem af familjen utnämndes till hans efterträdare. Det vigtigaste i den schweiziske generalkonsulns berättelse är, att i Kiole ofördröjligen en församling af daimios skall ega rum, i hvilken skall rådplägas om öppnandet för fremlingar af hamnen Osak hvarvid är förskrifvet, att hvarje daimi som är emot detta, skall skriftligen ingifva sina invändningar, hvilka invändningar skola delgifvas samtliga de europeiska