Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 3

de hos individerne af brist på tillfälle till säkert, lätt och förmånligt användande deraf för den korta tid som individerne ej behöfde använda innehafvande medel. Ingen förmår beräkna den vinst af millioner årligen för det allmänna, som uppstår, om detta skrinläggande i vidsträcktare mån kan häfvas genom privatbankerne, och klart som dagen r, att detta skrinläggande skulle utan bankernas örmedling vidsträcktast förekomma under just sådane tider, då den ene icke tror den andre om punktlighet. Jag såg för kort tid sedan, huru ett industribolag i Sköfde insatte i banken på två månader ett sammanskjutet kapital af 6,000 rdr. Menar någon att detta kapital utan bankens förmedling hade kommit ut i rörelsen under den tiden? Men nu kom det genom banken ut, hjelpande kanske ett halft tjog länbehöfvande och gående från man till man i en oberäknelig kedja af liqvider. Fatta vi klart denna bankernas uppgift, så blifver det oss ock klart, att deras utlåning omöjligen kan vara ställd på lång tid, om de skola kunna göra face mot sina galgsedlars utströmmande och mot sina fordringsegares anspråk. Dessa banker kunna derför alldeles icke förse jordbrukare eller andra yrkesidkare med stående lån, med eller utan amortering. Men äro de derför mindre behöflige? Hafva ej jordbrukare och andra äfven tillfälliga behof för kortare tid, som det är godt att få hjelp för? Men, säger man, privatbanken drar till sig medel, som eljest skulle få stå hos jordbrukarne såsom fasta. Någon sanning ligger häri, men hvad banken på depositions-, uppoch afskrifningsräkning drar till sig, skulle i nio fall af tio vara skrinlagdt och dödt, särdeles under tider af rådande misstro man och man emellan. Och då banken icke skrinlägger sina upplåningar, utan håller medlen i omlopp, då jordbrukarne ändå upptaga det allramesta häraf, så sker genom bankens förmedlins intet annat, än att jordbrukarne af banken få den hjelp, som de eljest icke skulle få, eller som de eljest på hårdare vilkor finge söka hos enskilde penningemäklare, som utan bankernas tillvaro skulle växa upp som svampar. Men, säger man vidare, vid bankens stiftande uppsades åtskilliga kapitaler, som stodo hos jordbrukare, för att dermed verkställa aktieinbetalningen. Latom oss undersöka äfven detta förhållande. Af den million, som inbetaltes till Sköfdebanken, har bankens styrelse användt 34 för inköp af inteckningar i fast e endom och obligationer på fast egendom fonderade. Allra största delen af dessa 3,, eller 750,000 rdr, ligger i jordbruksfastighet, och gäldenärerna äro försäkrade om att ej blifva uppsagde eller underkastade ränteförhöjning, huru svår än tiden blir, om de ordentligt fullgöra sina ränteliqvider. Men, säger man, detta är en förmån för delegarne, som till banken fått inteckningar. Misstag! ty de flesta inteckningarne ligga i andras egendom. Dessutom äro delegarne i detta fall lika med alla andra bankens gäldenärer, så att äfven de för inteckningar i deras egendom få till banken årligen inbetala 6 procent för beloppet, äfven det år, då de möjligtvis för hela sitt aktiekapital icke kunde få en procents utdelning. Men, säger man slutligen, banken tar så hög inta för sin utlåning. Detta är visserligen att. högt beklaga, men den höga räntefoten är framkallad af omständigheter, som bankerna icke mäktat förekomma. Bankens vinst betingas ej deraf att penningen är dyr, krediten störd och rörelsen för allmänheten såsom för banken undertryckt. Ju gynnsammare konjunkturen är för allmänheten och ju lifligare rörelsen är, desto bättre affärer gör banken. Ingen bör heldre än bankens delegare motse den tid, då utlåningsräntan kan betydligt sänkas äfven här, och jag vill just i bankernas solida tillvaro se ett bland medlen att komma till detta efterlängtansvärda mål. Vi hafva nu emellertid en stor mängd privatbanker, och särskildt är Vestergötland dermed rikligen försedt. Ingen må inbilla sig, att han kan rubba dem i deras organisation för de tio år, som deras oktrojer räcka. Bättre då synes mig att man söker uppfatta deras syfte, begagna dem för deras ändamål och ej af dem vänta eller fordra hvad de omöjligt kunna åstadkomma. Gör man dem till syndabockar för en kris, som hade inträdt, innan de kommo till stånd, utan att undersöka om ej krisens orsaker ligga utom dem och till skada äfven för dem, då gör man den lånebehöfvande allmönheten ingen tjenst, emedan man sätter kreditanstalten i misskredit och till de lånebehöfvandes skada försvårar och inskränker dess verksamhet, hvarigenom penningen blir än dyrare och lånetillgångarne än knappare. Man kan på privatbankerna tillämpa det gamla ordspråket: vill du förlora en vän, så låna honom penningar. Man ropar på dem såsom behöflige och man gifver sig ingen ro förrän man får dem så nära inpå sig som möjligt. Man lånar deras samlade medel och man prisar dem såsom hjelpare i nöden. Men tiden kommer, då man skall betala, och med ens äro de blifna ockerinrättningar, lodsugare och förstörare af välståndet. Såsom uslast anses de dock vara då deras krafter ej förslå för ett lånesätt, som den lånbehöfvande ville föreskrifva. Man förargar sig öfver de så kallade ,kapitalisterne och menar, att alla sådane äro änslolöse för nöden, men man misstager sig. Den stora massan af dessa kapitalister sväfvar i stor ara under kritiska tider, då de plötsligen kunna förlora det enda de ega för sin utkomst, och funnes ej kapitalister, så skulle vi komma tillbaka till byteshandel. Det är icke mer än 300 år sedan, då Lybeckarne af Svenskarne fingo ett skeppund koppar för en tunna morötter. Bäst vore väl derföre, om vi genom arbete och sparsamhet unde blifva kapitalister allesammans, ty det är på det sättet som kapitalet samlas, det må vara rörligt eller i egendom fast. Man bör ock förstå, att den, som har en egendom på 10,000 rdrs värde, men 5,000 rårs skuld, är jemt lika stor kapitalist som den, hvilken har ingen jordegendom, men 5,000 rårs kapital i penningar, och ovisst är om ej den förre drar större vinst af sin effektiva förmögenhet. Åtminstone bör han göra det, i annat fall skulle ingen lägga ned sitt kapital i jordegendom. Detta i allmänhet, men kriser kunna komma för en tid, då egaren af det rörliga kapitalet skördar större vinst genom ränta utan arbete, och en sådan tid måste vi kalla en för jordbruket olycklig tid, som vi önska en god förändring uti, så snart som möjligt. — — Länsstyrelsernas tredje årsvänxtberättelser. Stockholms län. o ntsjoter för en god skörd. som under förra