Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 1

Bref. (Frän Hand.-Tidn:s korrespondent.) Upsala d. 17 Okt. Visserligen var det lång tid sedan några meddelanden gjordes från universitetsstaden, men vi hafva lefvat under inflytande af ett ,,dolce far niente, som vanligen denna tid på året är förherrskande och ännu till en del hvilar öfver Fyrisstaden — icke så som skulle på något vis studentlifvet på föreläsningssklen eller hemma vid boken aftynat — tvertom: en lifaktighet och friskhet råder, tilltagande för hvarje dag, men utom detta rörer sig verlden med enformig snäckgång och erbjuder för brefskrifvaren få momenter att haka sig fast vid. — En mer än tråkig vecka har förflutit och än stå märken qvar deraf till vårt 19:de århundrades stora skam, , Vi behöfva icke numera några marknader?, så hör man lite hvar utropa, men det oaktadt släpades fram de vedervärdiga antediluvianska tingestar, som kallas stånd, redan d. 3 Okt., och i dag skrifva vi den 17 och ännu har ,,platsen icke blifvit sopad ren. Marknaden blef också som man kunnat ana utan all liflighet i omsättning, ehuru en störartad tillförsel egde rum af de vanliga omsättningsprodukterna, såväl lefvande som döda, allt af brist på penningar. Den upländska allmogen rosade lika litet som ståndspersonerna denna gång marknaden, och mången, som gjort sig beräkning på afsättning af sin ko, fick lunka hem igen med henne. Penningeställningen är här serdeles betryckt, och en dålig skörd har gjort ännu mer att öka de förut nog tryckande brödbekymren för den fattige, och den som skulle kunna köpa vågar icke spekulera å som förr, ty bankdörrarne äro nu så väl tillbommade, att man ej kan få några lån. Här ha varit personer som kommit och erbjudit hypothek af inteckningar i gående bruk och sågar, men förgäfves, äfven då summan varit af ringa storlek. Dock är det något bättre nu, och man hoppas att mera penningar innan kort skall komma i rörelsen. Vaksala-Lördagen— bondjäntornas högtidsdag — företedde blott anblicken af en vanlig torgdag med undantag af att man såg de skräpande stånden. Man klagar här af ett talande skäl öfver marknader, och detta är att under de dagar en sådan räcker fördyras alla lifsmedel genom en hämmad tillförsel, ty de som förse oss med våra köksförnödenheter i matväg ha ingen plats att hålla sig på, då alla våra torg äro fulla, ett med stånd, ett med trävaror, ett med jern, ett med djur o. s. v. Det lärer också vara fråga om att antingen afskafsa så småningom dessa föråldrade inrättningar, eller också flytta hela marknaden ut på någon öppen plats utom staden i dess närhet. Sångerskor, af alla marknadsbesökande kanske de mest gouterade, och vefvande tyskar i förening med instrumentalmusik ha som vanligt uppträdt i massa. Bland konstnjutningar från sist förflutna vecka må räknas en konsert af tvenne nya stjernor på konstens himmel, nemligen mamsell Augusta Hallgren och hr Hugo Grevillius, båda nyligen hemkomna, den förra från Paris, der hon under Masset utbildat sin ovanligt vackra röst, och den sednare från konservatoriet i Brissel, der han under Dupout studerat pianospel. Mamsell Hallgrens röst var en af dessa mjuka och behagliga, som så väl lämpar sig för en konsertsalong, ochi folkvisorna hade hon tillfälle att framhålla något, om vi så må säga, rent Michaeliskt, hvarföre hon också erhöll en dundrande applåd af det temligen fåtaliga auditoriet. IIr Grevillius spelar med verve, men använder måhända sin fysiska styrka mer än tillbörligt; hans ungdom inger dock förhoppningen, att han med sin redan sällsynta teknik skall en gång förena hvad som är högst nödvändigt för hvarje virtuos — känsla och smak. — En hr Lau bjuder oss också på en verkligen angenäm stund — man må gerna säga dag, ty ungefär så lång tid torde hans vyer från hela verlden taga i anspråk, om de skola studeras. Studentkårens katalog utkom i dag på morgonen, och vill jag efter gammal vana CGC75757757