Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1866, sida 1

hand. — Får jag icke först bära in en kopp kaffe till er? Ni borde verkligen icke gå ut denna kalla morgon utan att ha druckit det. Jag sade henne, att hon kunde bära in det, och då hon var gången, lade jag ned juvelerna, som lågo kringströdda rundtomkring i mitt juvelskrinn, aftog ringarna från mina fingrar, tog bort broschen, hvarmed jag mekaniskt hoprästat min krage, och låste in dem alla — alla, utom min vigselring. Jag kunde icke skiljas från den. Ett sådant gäckeri det än var, kände jag att jag måste behålla den. Några minuter derefter var jag på väg till Goodys boning. Dagen var kulen och bistert kall; men jag skyndade framåt, utan att gifva akt på hvarken den tjutande stormen eller det våta gräset under mina fötter. Anländ till kojan, gick jag in utan att knacka på och fann min gamla amma sysselsatt att stryka linnekläder. — Goody, sade jag hastigt, — vill du lemna allt detta och följa med mig? Jag skall resa bort. Hon såg på mig, blef dödsblek och sjönk ned i en stol. — Gode Gud! stammade hon, — hvad har händt? — Mycken olycka och sorg, svarade jag. — Jag lemnar min — mr Farquhar för alltid. Vill du följa med mig? Hon vred sina händer och stirrade medlidsamt på mig. — Ja, ja — Gud välsigne er, ja, mitt stackars lam! utropade hon. — Hvart ämnar ni er? — Jag vet icke. Någonstädes utomlands, långt bort. Och när, min älskling — när!