Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 2

drängen, som makligt lagade sig till att följa sin herre, och regnpölarne omkring dörren. Jag kunde icke ens höra hästens steg, sör den rasande vinden. Derföre gick jag in och stängde dörren och tänkte på hur tomt huset föreföll nu, då han icke längre var der — hur tomt lifvet skulle vara utan honom — och, framför allt, hur besynnerligt hans sätt varit på sednare tiden, så retligt, så otåligt, så vresigt! Funderande och undrande sålunda, förvirrande mig sjelf med frågor, som jag icke kunde besvara, och tvifvel, som jag icke kunde utreda, begaf jag mig långsamt tillbaka till dörren till min tantes rum — kom sedan ihåg den skrifna papperslappen han kastat bort och smög mig åter ned för att se efter den. Det var ett litet hopskrynkladt blad, och vinden hade fört det bort i en aflägsen vrå, men jag fann det icke desto mindre och befriade det från lammet samt slätade ut det så ömt, som om det varit ett känsligt ting, som behöft röstas och glädjas. Der stod blott några ord hastigt ditrafsade med blyerts — några italienska ord, vörjande med ,,anima mia, och hastigt ifbrutna före första meningens slut, men anima mia var nog. Det tröstade, det sjorde mig lycklig. Jag kände att jag cke längre var ensam och att hans rärlek och hans tankar skulle vara med nig hela den ledsamma natten. , Anima mia — min själ! Var jag verkligen hans 1? sjelfva hans själ? mera än hans hjerta — mera än hans hustru — mera till och ned än han sjelf? Ja, bättre än han sjelf hans själ, den andliga och gudomliga elen af hans natur — Guds gäfva! Jag ysste papperet, gömde det vid mitt hjerta