Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1866, sida 2

mycket längesedan, blef staden Iamelin i Braunschweig hemsökt af råttor. Der funnos i sanning flera råttor än menniskor, och kattslägtet var utdödt. Derföre sammanträdde borgmästaren och rådmännen för att öfverlägga om saken och bestämma hvad som var bäst att göra. Midt under deras öfverläggning inkom en liten dverglik figur, klädd i gult och rödt, bärande en liten flöjt i sin hand — men ni hör icke på, carina! — Jo, jo, jag hör på. Var så god och fortsätt!— Och denne lille besynnerlige man erbjöd sig att fördrifva råttorna mot den ringa vedergällningen af ett tusen gyllen. Borgmästaren var blott allt för glad att gå in härpå, köpet slöts, den lille mannen blåste upp en sällsam melodi, och ut kommo råttorna från källare, vind och golf — röda råttor, gråa råttor, svarta råttor, råttor af alla åldrar, storlekar och färger — och följde den lille mannen i tusental genom stadens storgata, rakt ned till stränderna af floden Weser, der de alla plumsade i och omkommo likt Pharaos krigshär. — Men hvad har det att göra med er resa till S:t Petersburg? j — Låt mig sluta min legend i fred, och sedan skall jag säga er det. Nåväl! då råttorna alla hade drunknat och icke så mycket som en svans var qvar, ångrade borgmästaren sin frikostighet och vägrade Mt skrifva på vexeln på de tusen guldmynten. Ni skall få tio, sade han, och en butelj vin; då vi talade om att betala tusen, var det endast på narri. — Är det ert sista ord, herr borgmästare? frågade den ille mannen. — Det är vårt sista ord, sva-l,