Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1866, sida 2

Fattigdom eller rikedom gif mig icke! — heter det. Och ändock eftersträfvar man med all ifver denna rikedom, som man undanbeder sig. Vi tro ej på någon verklig motsägelse mellan den moraliska verlden och den ekonomiska utvecklingen; men vi tro att sammanhanget mellan lagarne för båda ännu ej blifvit klart utredt. Deremot lyder menskligheten medvetet dessa lagar, då hvarje öfverträdelse medför sitt straff, som åter leder in på den rätta vägen. Dessa öfverträdelser, dessa misstag, framträda lika mycket i falska satser och samhällslagar, som i deras våldförande. Det sednare kan ofta vara ett den högre rättvisans återtagande af sin kränkta rätt. Det är likväl ingen likgiltig sak att man kommer på det klara härmed, och att menskligheten verkligen med sitt förnuft tydligt fattar de stora allmänna grundsatser, hvarefter vårt lif bör rättas, så väl i sedligt som ekonomiskt hänseende. Det är icke godt, att här möta lagar, som stå med hvarandra i strid, äfven om naturen tager ut sin rätt, ty detta kan ske på ett sätt, som kränker verkliga sede-lagar. Men det är ej nog att dessa grundsatser blifva insedda och uppställda — de böra då också efterlefvas. Det går ej an att hafva en moral för kyrkan och en annan för lifvet. Det går ej an att hafva en statsekonomisk lag för tänkaren, och en annan i samhällets lagstiftning. Erkänner jag en moralisk lag vara sann och lyssnar jag till dess maning med uppbyggelse, så måste jag lefra derefter, varande i annat fall en skrymtare. Anser jag en statsekonomisk lag vara sann, så måste jag sträfva att göra densamma gällande i samhället. Det duger ej att ursaka sig med undflygter sådana som dessa vanliga: grundsatsen är nog sann, men den gäller ej för mig; eller, den gäller ej för vårt land. Ty dess sanning ligger just deri att den gäller för mig och gäller för landet, för oss alla och för alla länder. Det är en stor uppgift, värdig tänkaren och menniskovännen, att söka lösa all skenbar motsägelse mellan sedeläran och hushållningsläran, i fråga om så väl den enskilte, som samhället. Innan detta emellertid skett, tro vi, att man bör vara försigtig i förfäktandet af vissa maximer, som skulle, strängt tillämpade, återföra den menskliga odlingen till det stadium, hvarifrån vi lyckligen arbetat oss fram till ett bättre. Vi böra lära oss se i dessa rastlösa framsteg icke yttringar af en ,,syndig menniskonatur, utan en högre gudomlig lag, efter hvilken skiljda krafter af attraktion och repulsion, af återhållande och framåtgående, af försigtighet och djerfhet, samverka till en allt högre utveckling, hvars slutliga mål är mensklig förädling och lycka.