Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1866, sida 2

som erbjudits, samt dessutom påyrka att förenas med Grekland. Det finnes många sedereglor eller maximer, hvilka ofta upprepas, men sällan eller aldrig efterlefvas. Moralisten råkar i förtviflan häröfver och finner skälet ligga i denna ,, menniskornas ondska, som vi ärft från Adam och hvilken derföre har en vördnadsvärd ålder, men hvilken likväl anses blifva allt större för hvarje ny slägtled. I ,,den gamla goda tiden, eller i min ungdom var det helt annorlunda. Det torde likväl hända, vid närmare undersökning, att det är hos sjelfva sederegeln felet ligger, och mindre hos dem, som borde vara dess verkställare. Det torde sålunda vara skäl, att vid sådana kollisioner mellan en gammal maxim och den menskliga naturen tillse om det icke måhända, när allt kommer omkring, är den sednare, som har rätt, om också den förra, under vissa förhållanden, varit ganska berättigad. Det är ett gammalt yrkande, att vi skola försaka det timliga och lefva hufvudsakligen för utvecklingen af vårt högre andliga väsen. Man hör på detta budord med all uppbyggelse, men ingen lefver derefter. Ahöraren är knappt utkommen ur kyrkan, predikanten knappt nedstigen från predikstolen, förrän de hafva glömt hvad de hört och lärt, och fortsätta sina timliga sträfvanden med all ifver. Den som verkligen skulle vilja taga tasta på lärdomen och lefva blott för det ideella, icke seende på sitt eget, utan på sina medmenniskors bästa, skulle betraktas såsom en svärmare eller en narr, af samma personer, som predikat och med mycken salfvelse åhört just sådana lefnadsreglor. ETFörklaringen ligger deri, att åtrån efter timligt välbefinnande är så djupt rotad i den menskliga naturen, att försakelseläran ej vinner insteg, så länge den ej behörigen modifieras och närmare bestämmes. Anmärkningsvärdt är dock, att de som ifrigast och frommast predika läran, kanske minst följa densamma, hvaremot mången, som icke adopterar läran i dess stränghet, utan erkänner de timliga intressenas berättigande, ej skyggar tillbaka för försakelser, när de äro påfordrade. En annan fgammal godkänd regel, som dock synes stå i strid med den förra, lyder på sparsamhet; spara, endast spara, det är höjden af all lefnadsvisdom, n. b. spara för sig allena. Här blifver egoismen första regel. Härmed sammanhänger maximen, att icke låna, utan ställa sig oberoende af andra och af förhållandena. Men dessa maximer blifva föga efterlefda. Menniskorna föredraga att lefva godt, mången gång på den giriges bekostnad. De föredraga att låna så långt krediten räcker. Det är den syndiga naturen, utropar moralisten, som förleder till sådana snedsprång. Välan — men det finnes något, hvari den syndiga naturen här har rätt framför maximen. En maxims sanning kan pröfvas på måttstocken af dess allmängiltighet, d. v. s. med frågan: Vore det väl eller illa om alla handlade i enlighet med den uppställda regeln? Vore det väl eller illa om alla sparade, d. v. s. om alla samlade ett öfverskott utöfver hvad de förtära? Det vore väl, kan man lätt svara, ty dermed vunnes ett ökadtj kapitalförråd åt en kommande generation, hvaraf följden måste blifva att ett land, der alla så handlade, skulle omsider blifva ofantligt rikt. Men hvartill tjenar slutligen denna rikedom? Vore det verkligen en lycka för ett land om en ny generation inträdde i besittning af ett ärfdt kapital, utan att hafva behöft sjelf arbeta derför? Och vidare: huru skall detta kapital lemna någon afkastning, då ingen behöfver låna? Vore det alltså nyttigt och godt för det hela om ingen lånade? De kapitaler, som blifvit besparade för äldre dagar eller för värnlösa efterlefvande, komme då att blif-. va alldeles ofruktbara. En annan maxim lyder: ,,den som ej.vill arbeta skall ej heller ätak. Men i verkligheten finnes det ofantligt mänga, som äta och äta mycket godt, utan att arbeta. Det hindrar emellertid ej dem, som så lefva, att ifrigt upprepa denna maxim för andra; att tillämpa den på sig sjelfve faller dem ej in. —L— — —— mycket längesedan, blef staden Hamelin i!