omständigheter varit, gjort föga till min förkofran. Jag egde emellertid fritt tillträde till min tanses bokskåh, till fälten, solskenet och den friska luften. Jag läste mera, såg mera, kände mera, än jag någonsin läst, sett eller kännt under hela mitt föregående lif. Jag var framför allt lycklig; och lycka, härledd från, och beroende af, deras kär ek, som äro bättre och visare än vi, är i sig sjelf en uppfostran. Sålunda förgingo veckorna, och hösten var nära sitt slut, och ännu bodde Hugh Farquhar ensam i sitt ensliga torn och blef, som jag redan sagt, en vanlig gäst på Stoneycroft Hall. Då dagarne blefvo kortare och skymningen inkräktade vår middagstimma, började han komma senare och red ofta öfver mellan åtta och nio för att dricka kafse och spela piket med min tante. Knappast en vecka förflöt, som han icke skickade henne en present af vildbråd eller de sista böckerna och tidningarne rån London; under det han aldrig uraktit att till mig medföra någon vacker småsak — en nätt schveitzerhydda, köpt i Bern, korall-nipper från Neapel, ett kinesiskt spel o. s. v. Han sparade sig i sanning ingen möda att komma på en förtrolig fot, ehuru det synes oförklarligt nog hvarför han gjorde det, eller hvad nöje han kunde finna i en excentrisk gammal dames och en liten blyg tioårig flickas sällskap. Om han ämnade stanna i England, eller om han endast var här på några månader, förblef en lika stor hemlighet som i början. Han brukade antingen icke gifva något svar, då han tillfrågades, eller förklara, att han icke visste mera darom än vi — brydde sig kanske till och