SLESVIC. i De tyska tidningarne i hertigdömet Sles; agitera väldeligen för att beröfva den3 af dem med båäfvan mots dda omröstnin-J ( Å en i Norra Sle ss frihet. Med en fri omröstning för de en sådan, vid hvilken endast tyskarne, men icke dan-J skarne få tala för sin sak. Preussiska regeringen uppmanas att icke låta någon omröstning ega rum, förrän man försökt att äfven göra Nordslesvigarne till preussare. De i Norra Sles boende tyskar uppmanas på samma gäng att drifva den största möjliga agitation. Det heter i en af dessa tyska utgjutelser: En omröstning har väl mycken utsigt att erhålla en för danska sidan gynnsam utgång. Imel-A. lertid bo äfven tyskar i Norra Slesvig, tyskt kapital, tysk intilligens arbeta ännu, rastigare i Haderslew och Tönder amter n i Jutland, som många danskar allaredan hafva ansett för förloradt. rören!; på cr, ni tyskar i Norra Slesvig; förenen j1 er med dem, som väl icke hafva sympatier för Tyskland, men dock vilja sortsara att vara slesvigare; fören nu på detta sätt si kampen för hertigdömens as odelbarhet och för friheten från Danmark. Rycken upp er ur er maklighet, och det skulle dock gå underligt till, om ni icke emot det danska småfolket, som icke alltid skall vara fritt vid sin omröstning, skolen kunna ställa en makt, som fordrar att det fästes afseende vid den och i Berlin skall blifva uppskattad som sig bör. Att de danska slesvigarne under all denna röra äro vakna, framgår af åtskilliga berättelser i tyska tidningarna. Så t. ex. skrifver en korrespondent från Flensborg till .Hamburger Nachrichten: ,,Den oms ndigheten, att Slesvig cventuelt skall delas i trots af gener 1 Manteuffels bekanta ord, har straxt låtit de här ännu bestående politiska motsatserna mellan tysk och dansk träda skarpare i dagen, och längre emot norr skall det i ännu högre. grad vara händelsen. Vid sidan af de tyskt sinnade invånarnes ängslan, uppdyka med styrka de danskt sinnades för-. hoppningar om en återförening med Danmark, hvilket man allaredan märker derpå, att nu åter talas mera danska på gatan, än man annars plägade få höra. Men då det gäller en nationell gräns, som äfven innefattar vår stad, kall det allaredan någon tid hafva cirkulerat till underskrift adresser i dansk anda, och till följe häraf har polisen nyligen arresterat en person (en hyrbetjent). Åtskilliga förhör hafva äfven blifvit hållna, men tills dato hafva de ej ledt till något resultat. Under sådana omständigheter begynnar lifvet här att åter bli något obehagligt, och den önskan framträder så mycket 1 ligare, att vårt lands angelägenheter snart måtte bli ordnade. PREUSSEN. Andra kammarens adresskomitåt är bildad af venstra sidans begge fraktioner. Den har ännu icke slutat sitt arbete. Det ser ut som om hvardera fraktionen skulle inkomma med sitt utkast, utan att man kunde bli ense om ett gemensamt sådant. Det ena af dessa utkast, hvartill Gneist är författare, utgör endast en omskrifning af trontalet, endast med den skillnad att det till slut anspelar på nödvändigheten af en förändring i ministeren med bibehållandet af gretve Bismarck som utrikesminister och general v. Roon som krigsminister. I framstegspartiet har Twesten utarbetat ett utkast, som funnit mera bifall än det förra. beri blir visserligen äfven den utrikes politiken lofordad, men tillika betonas nödvändigheten af garantier emot återvändandet af den budgetlösa förvaltningen. ITALIEN. En person, som besökt Garibaldis armökår, skrifver den 8 dennes: ,,Den vänlige doktor Salsa, en i Florens bosatt venetianare, som nu befann sig såsom läkare hos de frivilliga, hade lofvat mig få se ambulanserna vid Vestone. En kall vind strök öfver bergen, då vi tidigt på morgonen begåfvo oss dit. Under glädtigt samspråk hunno vi målet för vår vandring. Under vägen erfor jag, att underrättelserna från Tridentino voro, för italienska hjertan, högst bedröfliga. Österrikarne fortfara att arrestera nationella patrioter, så att antalet af fångar redan utvisar en enorm siffra. Dagligen ankomma flyktingar till de italienska förposterna. I landet råder stor oreda och tröstlöshet. På samma sätt bete sig österrikarne äfven under sin sista tid i Venedig. Man nöjer sig der icke med att banditmessigt plundra stadens arkiver, för att till kopiering släpa till Wien de vigtiga berättelserna från ambassadörerna i den gamla republiken Venedig, och detta trots de mest energiska protester från stadens mest ansedda män, såsom t. ex. den franske konsuln, utan man vidtager äfven andra procedurer af våld. Så har kommendanten i fästningen Legnago låtit pressa staden och den omgifvande trakten på stora qvantiteter af ris, hafre och annan säd, oxar, kor och hästar, hvilket allt sedan blifvit offentligen få t till den mestpjudande. — Här (i Vestone) befinna sig