Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1866, sida 1

Sägande detta, gick min tante förut öf ver en bred gräsplan, der kalkonerna ginge omkring med hufvudena i vädret, och hö norna kacklande spatserade med små gult kycklingar efter sig, och fruktträden öf verskuggade det hela. Jag kunde hafvstannat på denna förtjusande plats timtals men min tante förde mig genom en liter grind till venster och öfver en gård, de en gosse högg ved, och sedan genom er annan grind till en annan gård, helt ocl hållet beströdd med halm och kringbyge af nätta stior, så fulla af grisar, som de möjligtvis kunde rymma, — Der äro de! — sade hon förnöjd Der äro de! Och der voro de, i sanning — grisar a alla storlekar, åldrar och lynnen. Svarte grisar, hvita grisar, fläckiga grisar, små grisar, stora grisar, feta grisar, magra gri ar, grisar med krulliga svansar och gr sar med inga svansar alls. Temligen still tills vi kommo in på gården, sågo de knappast min tantes gröna hatt förrän de in stämde i en den förskräckligaste kör mar kan tänka sig och kommo rusande fran till oss med en häftighet, som snart bragt piskan i rörelse och skickade några af den skrikande bort. Men att se dun fö mat var den stora synen — att betrakta det beständiga fyllandet af de stora rund: hoarna, de upplyftade och ar rörelse skälf vande svansarne, den lekfulla oordning som då och då uppkom bland de yngre medlemmarne af sällskapet, och de bet och slagsmål, som allt som oftast afbrötc måltiden. Under tiden vandrade min tante omkring med piskan i hand, undersökte stiornas tillstånd och födans beskaffenhet, gaf be -—